Reflektioner och bekännande

Efter en total katastrofhelg så är måndagen här, på utsatt tid med bestämda steg. Det var ett tag sedan jag skrev, jag vet inte ens om någon läser men det gör inget. Om inte för någon annan så för mig, för mitt inre kaos som då får ord istället för alla dessa uttröttande känslostormar inombords.

Hopp är ett bra ord eller? Det finns dom som sätter allt sitt hopp till sommaren, både dom av oss som lever med en depression och dom som inte gör det. Jag kan tycka att det är orättvist mot sommaren, att ge den det ansvaret, att vi bygger upp allt omkring solen, värmen och grillkvällar. Förstå mig rätt nu, sommaren är fantastisk på dom flesta sätt men att bygga upp sin överlevnad på den är en jobbig situation. Dom flesta av oss klarar av att tackla om sommaren inte blir vad man vill att den ska bli, om den inte löste problemet med den uteblivna lyckan. Jag, som är en av dom på den andra sidan av livet, den som alltid letar, kollapsar. Jag lever i alla tidsaspekter vi människor har, jag lever för mycket i det förflutna, i framtiden och bara någon glimt i nuet. Jag är en person som letar efter en känsla av lycka, den villkorslösa lyckan som inte är uppbyggd av illusioner om att nå olika mål, som sommaren. För det är ju så jag lever och alltid har gjort. Jag har många gånger sagt och tänkt att bara sommaren kommer, bara julen som jag älskar kommer, bara jag köper en ny tv, då ordnar sig allt och lyckan kommer som ett brev på posten, men den kommer inte! Det som kommer är maktlöshet, skam över att inte uppskatta det jag har och den ständiga jakten på ren lycka tar aldrig slut inom mig. Jag älskar familjen gränslöst, jag är kär, tycker mycket om huset och barnen, det finns inget som skulle kunna mäta sig med den kärlek jag känner för dom. Så, varför infinner sig inte lyckan, finns den ens, är människan aldrig nöjd eller kan man som jag skylla på depressionen? Visst har lyckan visats sig någon gång men alltid, alltid med ett men....

En annan reflektion är över hur missförstådda många i samhället är, tex vi som lider av psykiskt ohälsa är många och det finns, på riktigt. Den är allvarlig men den gör inte människor till galna psykopater vilket är en av dom bilder samhället ibland kan inbilla oss. Vi finns, vi är inte dåliga människor, vi vill leva och arbeta även om det tycks vara en allmän uppfattning att vi ligger och äter chips och tittar på filmer. Lev en dag i min kropp så kommer den myten att vara krossad. Många går i sitt helvete i vardagen, den finns på jobbet, den finns på barnens fotbollsträning, den finns i duschen, och den finns faktiskt på sommaren. Jag förundras över hur en del orkar det "normala", men jag har gjort det själv, i många år och under den tiden kunde jag många gånger inte komma ihåg vad jag gjort under dagen. Många av mina dagar var helt borta och jag tror att det är en försvarsmekanism som kroppen kämpar med att ge oss. För att rädda oss lite ifrån oss själva så försätts vi i trans där den automatiska kraften tar vid. Kroppen ritar i smyg en karta över dagen för att du inte helt ska gå vilse! Så till alla dom som tycker att man ska rycka upp sig och skaffa sig en hobby, jobb, annat jobb mm, hur tror ni att man lever genom att aktivera sig på ett för andra "normalt" sätt i ett "normalt" liv när vi inte passar in i den "normala" livsstilen?! Jag lever fortfarande många dagar i trans, även om jag numera kan komma ihåg dagarna.

Jag blir arg över att ingen förstår vad det innebär att leva med en ständig närvaro av sorg, att det finns en skillnad mellan en dålig dag, en tillfällig trötthet och min typ av sorg. Nu vet jag var den kommer ifrån, har förstått det, men den har alltid funnits och begränsar mig otroligt mycket i vardagen. Jag lever och gör det jag ska, jag älskar, jag är mamma, jag är fru, jag är allt, men jag är inte vad andra vill att jag ska vara.

Jag saknar vad jag aldrig upplevt....