Tisdag, tråkig tisdag men också den tisdagen jag har min tid hos Eva, psykolog till vardags. Jag fullkomligt hatar dessa samtal, inte för att det dras upp en rad tråkiga ämnen i från min barndom. Eller för att jag genom samtalen har förstått att även jag har haft min del i allt det hemska som hänt i mitt vuxna liv, vilken koppling det har till dom yngre åren. Det är för att hon är ärlig, hon tar upp vad jag mest är rädd för, att genom försök riskera att misslyckas, igen. Hon vill naturligtvis inte att jag misslyckas, hon vill att jag ska prova att stå på egna ben och ta tag i min situation och det värsta av allt, hon vill att jag ska släppa det förflutna och börja leva. Herregud hur gör man det, hur lever man? Inte kan jag leva, jag som inte kan något eller som inte räknas in i den vuxna skaran av mogna, ansvarsfulla människor som jag omges av. Det är vad jag tänker! Eva tänker inte så, hon tänker att jag tror att jag är den människa jag av en del förväntas att vara men som jag i själva verket inte är eller ens vill vara. Förstår ni hur jag menar? Jag ser mig som ett barn på 10 år som förväntas misslyckas med saker bara för att lära sig av sina misstag, att känna sig bortglömd och ensam, att inte kunna något, att inte vara något, få konstiga känslor och vara just så missförstådd som barn i dåliga miljöer är. Personen jag egentligen är känner jag inte riktigt men i bland har hon lyst igenom, tror jag! Hon var vuxen, mogen, ansvarsfull och visste vem hon var och hur man lever!
För att finna henne och få henne att stanna kvar har jag viktiga, livsviktiga svåra saker att ta mig igenom. Jag måste ta avstånd från människor, jag måste inse att jag inte kan få andra att förstå deras egen skuld, jag måste släppa allt som varit och jag måste bli vuxen. Livet passerar och jag är fortfarande i tonåren, nej jag tar inte hål i naveln och hänger med 20-åringar, men jag anstränger mig inte för att vara vuxen eftersom jag inte kan släppa alla hemskheter som tycks sitta fast i mig, som drar mig tillbaka till min barndom. En del av mig stannade i utveckling i unga år eftersom jag aldrig till fullo fick uppleva dom på ett normalt sätt. Åren när barndomen varade har jag förträngt, åren i tonåren försvann och jag blev undanskuffad i ett hörn där en vuxens ansvar hamnade på mig och jag kämpade själv. Jag blev till en utifrån sett vuxen människa med ett tänk på 15 år. Missförstå mig inte, jag vill vara och är en vuxen människa men jag letar fortfarande efter min ungdom och barndom. Det måste jag sluta med, den är sedan länge borta och hur gärna jag än hade velat att förändra den, så finns den inte kvar att förändra.
Så, hur går jag vidare nu? Fritt fall eller framåt mach?
Jag träffade en gammal arbetskompis i går och hon sa något som jag tror betydde mer för mig än vad hon är medveten om, hon sa,
"man hittar sin plats i livet förr eller senare". Jag måste tro på det, min plats finns där någonstans och någon gång hittar jag den.
Men,,,även med målet i sikte så måste jag fortfarande gå på vägen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar