Tillbaka

Jag trodde inte mina ögon när jag logga in här och såg att det alltså är 6 månader sedan jag skrev ett inlägg. Tiden har verkligen runnit iväg! Varför skriver jag här igen då, nja jag vet faktiskt inte, inte helt i vilket fall. Skönt att skriva av sig kanske, jag är bättre på skrivna ord, dom gör det hela mindre komplicerande.

Tiden som har gått har inte inneburit någon större förändringen, vilken man alltid hoppas på och då till det bättre men dagarna maler på. Det enda som egentligen hänt är väl att jag blir äldre. Jag hänger inte med där heller egentligen! Ett strålande exempel är när jag för några år sedan satt och tittade på allsång på skansen, ja jag vet lite pensionärsvarning men jag bjuder på den. I vart fall så skulle prinsessans födelsedag uppmärksammans och jag reagerade på att årtalen som inkluderades i samtalet på tv innefattade både 1977, 2011 och 34 år. Av någon anledning var jag 31 och skulle fylla 32 det året men om hon nu fyller 34, född året före mig så går det inte ihop. Tanken slog mig att jag inte bara skulle fylla 33 år utan att jag själv inte visste hur gammal jag var! Herregud, är det ens tillåtet att göra en sådan miss? Borde jag låsas in, alltså för just detta? Inte bara för alla andra saker jag glömmer som jag inte ens törs nämna här för då behöver jag inte ens ställa frågan om möjlighet till inlåsning kommer på fråga. Jag kan ju hålla med om att ju äldre jag blir ju mer sviker minnet, inte i rasande fart men ändå. Detta tar dock priset,,,än så länge.

Annars då, ja barnen växer, världen förändras till det sämre och vardagen är lite väl flytande vad gäller framtidsplaner. Dagdrömmer om en annan vardag, en sådan som familjerna på tv lever. Nej det är inte med ironi utan på ytterst allvarliga grunder. Jag har nämligen blivit influerad av en serie på svt, familjer på äventyr heter det. Det hela går ut på att man får följa olika familjer där dom bytt sin "tråkiga" vardag mot en dröm som blivit verklighet, ett äventyr. Dom pratar om att leva ett annat liv, i en annan värld nästan och det innebär inte bara sol och bad eller palmer och drinkar utan om människor på riktigt. De finns många svårigheter, som barn och skola i ett annat land, om religiösa aspekter, rutiner och oliktänkande människor. Om att få livet att gå samman trots att man valt att leva det på ett annat sätt än vad som kanske var tänkt från början, utan att realisera dom innersta drömmarna. Jag beundrar dessa familjer även om det inte alltid är så som tv förmedlar, men jag tycker ändå att det inte visas ett fantasi och glorifierat liv. Man får följa deras kamp för att leva ett annat liv med sorg, drömmar både krossade och uppfyllda, om problem med olika viljor och vad som förväntas av oss och som bor i oss enligt den svenska "janten". Det hela lockar eller retar min lust till förändring. Hur som så beundrar jag dom och känner avundsjuka till viss mån.

Jag är ju en människa som får en idè som omedelbart måste leda till ett agerande, hur än dåligt genomtänkt det än är, inte så lyckad kombination. Det är många runt om mig som får lida i konsekvensens spår, risken för att såra någon jag älskar är hög tyvärr. Så dessa program som borde vara en inspirationskälla för tanken i normal utsträckning blir våldsamt förstorad och aggressiv hos mig. Detta är något som kan vara bra och riktigt, riktigt dåligt. Jag jobbar på det och det är tur att andra halvan av mig i detta äktenskap är den som vet var bromsen är!

/E