Jag utmanar nog ödet lite genom att även idag försöka mig på ett djupt och filosofiskt inlägg, så jag besparar er det! Idag handlar mina tankar om skolstarten och min lilla förstakladdare....
Dagen började med ett nervöst leende och håret på sne likt en 80-tals punkare,,jag pratar inte då om mig nog för att beskrivningen är den samma, nej om min lilla fyra. Kevin är den fjärde av mina hjärtan att påbörja den långa vägen till studenten för det är väl vad alla barn längtar efter eller? Kevin är nog lite för ung för det som tur är, just nu så är allt så spännande och skolan ses som en jättestor lekpark, bara med lite flera fröknar. Tanken på studenten kommer långt senare men just skolstarten får mig att tänka på mina övriga barn, Sanna tar studenten nästa år, året efter Madelen sedan dröjer det ett par år till nästa osv. Jag stod ju där alldeles nyss, med en nervös tjejs hand i min och tänkte att det dröjer länge innan jag står där med plakat, studentmiddag, firande och ett välkomnande till den "riktiga" vuxenlivet. Nu, snart är det alltså dags, var är alla år, vart försvann dom och när försvann dom.
Tillbaka till Kevins första skoldag. Jag brukar ha förutfattade meningar om det mesta och jobbar på det men kunde dock inte hålla emot idag. Fröken, ja vad ska jag säga, en lite butter och på något vis nonchalant äldre kvinna. Genast kände jag oj, hur ska detta gå men jag ska inta rollen som den vuxna mogna mamman som jag är, tror jag. Något som gör mig ännu lite tveksam och lite förbryllad är en del andra föräldrars attityd. Jag har ju följt hela klassen i ett år och har träffat alla föräldrar och det är just två av dom som verkligen sticker ut, har alltid gjort och inte på ett positivt sätt. Lite vilsen som man är när skolan påbörjas efter ett långt sommarlov letade vi först upp klassen och klassrummet. Lite så där pirrigt och nervöst står alla föräldrar med sina barn utanför dörren och utan att vi tänkte på det bildades en kö för att komma in i den trånga hallen som leder vidare in i klassrummet.
Vi har ju alla försökt lära våra barn att vänta på sin tur men när föräldrar inte klarar av det utan bara kastar sig över alla andra med barnen som sköld blir jag förvånad, likaså över alla kort och tre meters objektiv som stack fram över huvudet. Ok nu hade jag glömt min mobil och har ingen kamera, men vi bortser lite skamset från det faktumet och erkänner det med viss avundsjuka och glimten i ögat. Tillbaka till dessa föräldrar som känns så likt den filmen om dessa lyxhustrur som maniskt städar huset, lagar maten, ser perfekta ut, har ett plastigt utseende och som servar sina män villkorslöst. Ja och har schemalagd sextid, sorry men ännu en förutfattad åsikt kanske men det är vad jag tror eller lite för spänningens skull inbillar mig att det är. Dom fullkomligt flög in på rosa moln, skyddslappar och genomträngande blick som man inte annat än backade inför. Nu är inte jag den som agerar varken med ord eller handling men jag kände sådan lust att dra ner molnet kapa ögonskydden och ställa dom snyggt och prydligt längst bak i kön där dom stod från början. Dessa föräldrar har alltid åsikter, högt och tydligt, kör över andras försök till yttrande. Alltid klassföräldrar och ansvariga för alla möjliga evenemang och ja ingen förändring om jag inte talar högre eller själv blir klassmamma, visst möjligen men jag ser ingen anledning till detta beteende vilket som.
För Kevin tänker jag inte yttra något om mina tankar alls just för att dom är så lättpåverkade och ett erkännande från min sida igen då, jag har gjort det misstaget. Då undrar jag lite över vad deras barn formas till för människor med den öppna nedvärderande attityden mot andra medmänniskor. Glömde att skriva att dessa föräldrar puttades och nästan slog omkull kön (lite överdrivet) och yttrade högt och tydligt orden,,vi trängs lite före här så att våra barn kommer in! Jaha, ska vi inte åt samma håll var min tanke men ok jag kom in jag med! Egentligen gör det mig inte så jättemycket men just att barnen präglas så av deras stora idoler och förebilder (föräldrar) gör mig bekymrad. Jag hade nog förväntat mig ett barn att göra så men en mamma...
Usch jag vill inte skriva om det längre så jag lämnar detta ämne och beskriver istället den stolthet som jag känner för mina barn, det har inte alltid varit en dans på rosor men vi tog oss hit och vi, jag och Magnus har gjort ett bra jobb, faktiskt! Vad vi än har haft för oss så har vi fört dom hit och dom är så vackra, företagsamma, omtänksamma och helt underbara individer...
Igår beställde Madelen en språkresa till Malta nästa år, 23000 kr som hon själv har planerat och är på god väg att arbeta ihop till själv, helt beundransvärt. Lite gnagande att jag inte har möjlighet att hjälpa till mera ekonomiskt men det är vad det är och det finns andra sätt att hjälpa till på. Skolan går super och hon trivs, vilken brud!
Sanna jobbar och står i, hon sliter med både skola och arbete bredvid, vilken tjej, vilken enastående prestation och vilken resa hon har gjort!
Killarna är så fina, så snälla, så kärleksfulla och jag har äran att få vara en del i deras liv, helt överväldigande. Jordan har länge pratat om en utlandsresa och vi har nu gjort slag i saken, han och jag har påbörjat ett sparande till detta, underbara unge....
Tillsammans klarar vi det, vi klarar allt!
Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar