Logiken i all rappakalja

Jag vaknade med en massa funderingar, funderingar som spretar åt alla tänkbara håll!

Den första!
Igår och för det mesta vandrar jag runt i ett tillstånd som nästan är zombielikt, jag gjorde saker hela tiden men allt gick per automatik, jag var inte där psykiskt. Funderade på varför när jag la mig i sängen, varför det är så och kom fram till att jag tänker alldeles för mycket på så många andra saker från förr och vad som kommer att bli. Problemet med det är ju att man missar nuet, jag vet att det tjatas mycket om att leva i nuet men det stämmer ju! Hur många tankar per dag är man i nuet och hur många tillbringar man någon annanstans? Nyttiga frågor faktiskt. Jag tror inte att man är medveten om detta eller så vill man inte se det, eller som jag tror är man fullt medveten men tillåter det att hända. Många tankar är negativa orostankar om allt, vi måste hitta lösningar och förklaringar till allt som har hänt och kommer att hända (kanske eller förmodligen inte, vi vet ju inte just nu) i framtiden. Vi vet inte vad vi ska göra åt det, dom negativa tankarna, så vi gör en panikåtgärd och löser det för stunden med att som vanligt, ignorerar det!

Man kan ju säga att det är egenmisshandel och då kan man ju undra, går det att anmäla sig själv till sig själv? Svaret, det är klart det går men man undviker det eftersom det är så svårt att anklaga och döma sig själv, men det är ju det som vi egentligen gör, vi skickar oss själva varje dag in i ett potentiellt livslångt fängelsestraff. Vi vägrar att förändra och inse att vi gör detta mot oss själva, vi lever inte i nuet och tänker mycket negativa tankar om allt från kroppen till det ekonomiska till sin egen begravning, jo jag gör det. Så säg mig, är inte detta egenmisshandel?

Jag erkänner, jag omger mig med negativa tankar som förgör mig och smittar dom runt om mig vilket är precis lika illa. Så, börja med att erkänna som jag gjort eller kanske säga oj nämen så tänker inte jag och då säger jag grattis du har gjort hemläxan och fått godkänt. Inte sarkastiskt för det finns dom som gjort det vi alla efterstävar, dom har hittat strategier att leva i nuet, dom har nått dit och kan dom, då stämmer ju min teori, då finns det ett Eldorado för alla.

Tanken som följer den första är, hur ska man nu vända detta? Genom träning att styra sina tankar. Jag läste i min heliga bok i går (Lära dig att leva) ett citat som fastnade, "gräset är inte grönare på andra sidan, det är grönare där man vattnar det". Jag tolkar det som att vi har den äran att välja plats att vattna på. Att vattna i en öken är ju inte det idealiska, du kommer att vattna sönder dig men att vattna där förutsättningarna är mer gynnsamma torde ju vara mer att föredra. Varför fortsätter vi att vattna i öknen då? Förmodligen har vi tillbringat så mycket tid där att vi sitter fast i sanden. Det är hög tid att byta platser och börja vattna och skörda frukten av det arbete man lägger ner i sin egen trädgård. Dock så är det himla svårt och kräver motivation, vilja och framförallt orken men andra sidan, vad har vi att förlora?

Så, nu har jag löst den stora frågan om vatten (detta var i sarkastisk mening), så går vi vidare i nästa tanke.
Skrämmer jag människor med mina tankar vare sig dom är på papper eller tänkta med tanken utanpå, jag menar inte bara genom ord utan även genom mitt kroppsspråk? Det är klart att jag gör, vem vill läsa om min dagliga kamp att leva, vem vill vara i samma rum som jag, jag smittar ju...Negativa tankar, japp men för att förändra måste jag ta fram dom när dom dyker upp och sluta vattna dom. Jag är nog en självutnämnd mästare på svarta tankar och älskar att hata mig själv och om jag då visar det mycket så förstår alla hur dåligt jag mår och tycker synd om mig. Är det det jag vill då, ja till viss del, jag vill ha förståelse, accepterande och extra mycket kärlek under tiden jag kämpar som mest, är det så illa?
Saken är väl den att man gärna i dessa lägen bara ser till sig själv vilket är bra men inte när man genom endast självömkan förbiser andras vardag, liv. Dom som jag älskar och som älskar mig ser mig och accepterar mig som den jag är, men jag, mår inte bra av att sprida all negativitet och det är orättvist att sprida den på dom och utnyttja deras kärlek. Jag vill inte heller vara den som förser ett rum med mina tankar av negativism. Jag har ofta mina känslor utanpå kroppen, visar med min surhet, min utdragna surhet till Magnus stora förtret, det är inte ok. Jag vet inget om andras vardag, kanske är dom som mig, kanske känner dom allt mycket djupare än vad jag gör. Det gör inte mina känslor mindre värda eller lättare att gömma, men genom vetskapen över att andra kan känna som jag ökas förståelsen och jag faktiskt med lite träning blir den som tillför glädje i situationen, inte tycka synd om, men unna dom min glädje istället för att bara sympatisera. Mitt inre, deras inre ska det inte behöva skyltas med till personer utanför dom närmaste, men vi/jag ska accepteras ändå. Dock så måste jag verkligen lära mig att vända på dom negativa tankarna, leva i nuet och inte ge mitt katastroftänk eller hat mot mig själv något utrymme alls. Lever man idag så vet vi inget om morgondagen vill vi planera och tänka på "dåliga" saker så sätter vi en dag eller en speciell tidpunkt att göra det på, inte hela dagen bara den tidpunkten och låt oss säga en timme framåt. Låter det enkelt, nja för mig är det det, strategin, själva grundträningen alltså men genomförandet är det värre med. Jag förstår min läxa och det är väl en början. Idag har jag svårt att leva nu, jag lever idag med tankarna på framtiden så jag har givit mig en nuetläxa. Jag skulle tro att den som läser detta tänker, det är klart man måste planera framtiden och visst det måste man ibland men inte hela dagarna och hur gärna man än vill så kan vi inget göra något åt det som redan varit. Ska vi säga imorgon klockan 13 att planera på?



Alla andra tankar då, ja dom var nog mer i framtiden och i det förflutna, inget jag kan ändra på nu.


Erika