Man måste leva, inte bara finnas

Jag raderade just det inlägg som var tänkt att göras, inte många rader men nog för att få mig att inse hur dumt allt verkar! Det är nästan skrattretande hur jag försökte förklara om hur synd det är om mig, om min längtan att få till en förändring, om att resa med barnen, flyga iväg och visa dom en annan tid, ett annat land, livsstil och bara förmedla känslan i förberedelserna till resan. Jag minns när jag var liten dom första åren hur hela kroppen pirrade när vi bestämde oss för att ta husbilen och som familj åka till Spanien, all packning, alla dessa småsaker som skulle fixas innan det bar iväg. Jag beundrar mina föräldrar som gav oss dessa upplevelser även om det ofta inte vart som man trodde av olika anledningar. Ibland var resorna lite kaotiska och inte alltid med så härlig känsla. Dock så minns jag så väl en av resorna speciellt. Jag vet inte riktigt om min äldre bror var med men hur som så bar det iväg till Spanien som uteslutande var målet, älskar det landet. Vi åkte alltid bussresa, det vill säga en bussresa på flera hundra mil i en buss full med människor i olika åldrar stora som små.

Annars har det varit med husbil vilket också var ganska charmigt då det involverade camping osv som faktiskt vad jag kommer ihåg var super. Nåväl av alla dessa resor vi gjorde så har en speciell resa etsat sig fast och är egentligen den resa som driver min längtan till vansinne, den är målet i känslan i vad jag vill förmedla mina barn med.

Denna resa åkte vi med en sk organiserad bussresa med hotell osv. Jag minns att värmen i hjärtat fanns där under hela resan från Sverige till Spaniens gräns. Bussföretaget som tagit oss till detta fantastiska land anordnande små turer man kunde ta inom Spanien som tex till Andorra, ett eget land i landet, till den vackraste stad jag än så länge sett, Barcelona. Just detta minne innebar just en sån anordnad resa. Jag vet inte vart den gick riktigt men jag vet att vi åkte buss till en liten mycket vacker hamn, som tagen ur en barndomssagobok. Vi fick gå ombord en liten fiskebåt, en vit med ett vackert segel, det kanske var en segelbåt men jag vet att det satt såna stora fiskespöhållare för vad jag förmodar var till för att fiska större fisk. Vi var ganska många men lagom för att känslan var varm och magisk. Väl en bra bit ut på vattnet skulle lunchen förberedas och som liten var fisk inte så högt rankad på listan av goda maträtter, men detta vart en av mina bästa smaksensationer jag någonsin fått uppleva, än så länge. På båten fanns även någon form av grill, en stor grill.

Dessa stora fiskespön hade fiskat upp fina fiskar utan att vi ens märk det, vi var för upptagna av att låta våra sinnen vila på den underbara utsikten. Fisken grillades över värmen i ett foliepaket med kryddor, smör, dillkvistar och örter, tänk er vilken fantastik smakexplosion detta blev t o m för en liten flicka som jag var då. Det var klarblå himmel, det var lukten från grillen, det var det blåa vattnet och det var Spanien, mitt Spanien....

Inget kunde toppa denna upplevelse,,,trodde jag! Väl framme på den ö, jag tror att det var en ö, gled vi in i en uthuggen liten hamn med bergstoppar som inneslöt oss som varma gosiga armar. Vi klev i land och slogs av den vackra miljön, av alla intryck i ett och samma ögonblick och jag tror att detta är den enda gången jag känt mig riktigt lycklig, inga krav, inga funderingar på framtiden, ingen gnagande oro och inga bekymmer. Jag har aldrig mer, efter detta känt den känslan igen. Det är svårt att skriva om det, tårarna rinner och ångesten inom mig ökar, det känns svårt!

När vi gick där och fick utforska ön så hade vi chansen att få ta oss upp på en av dessa bergstoppar vilket vi gjorde, jag tror att jag fick gå med någon ur resten av sällskapet då mina föräldrar ville sitta en stund. Vägen upp var otroligt lång och som en stig, den var inte stenig utan mjuk och fylld av vackra blommor i färger man inte trodde fanns. Väl uppe fanns inget skyddsnät att tala om, utan mer som ett litet staket av trä, livsfarligt jag vet. Man kunde se ut över havet, man såg små segelbåtar och där bort vid horisonten inbillade jag mig att det inte fanns något annat än sagofigurer och en fjärran fylld av äventyr som jag en dag kunde få uppleva,,,egentligen naiva barndrömmar men dom fanns där just då och gjorde mig så lycklig. När man insupit dessa drömmar, den otroliga vyn och känslan av att nästan sväva på moln kom ännu en dramatisk helt underbar uppenbarelse och nej jag mötte inte gud men väl i närheten. Nere vid bergets fot, skummande vågor upp mot kanten, inte mycket bara så att man kunde se det. Det blåa vattnet därnere mellan dessa berg, oj det var som att titta ner i en sagolagun. Jag stod där och tittade, beundrade och drömde när resten av människorna som var med började att låta som om dom sett en blandning mellan gulliga kattungar och ett monster, jag vet inte hur jag bäst ska kunna förklara det men det var väl kanske upphetsning och beundran i ett. Uppenbarelsen, anledningen till detta var grå, stora och med en nos formad som en flaska, just det, det var delfiner. Så vackra djur och även om man bara kunde urskilja att det var just delfiner så var det som om man nuddat himlen, med alla intryck och upplevelser denna dag så var det detta ögonblick som fullbordade min lyckodag. Jag kunde nästan i tanken vara där nere, vara en av dom, simma fritt och leva, inte bara finnas....

Det kan låta fjantigt och många tänker nog att den lycka som du kände då finns det inte någon plats för i den "riktiga" världen, nej kanske inte men i mitt liv fattas det något och jag tror att jag i över 30 år har letat efter det ögonblicket av ren lycka som jag kände just där och då. Jag ska sluta drömma, jag har slutat leta efter det, jag har gett upp och det äter mig inifrån. Är det meningen att man inte kan eller får känna detta igen? Ska man bara finnas? Med risk för att låta otacksam över mitt liv så ställer jag mig frågan, flera gånger varje dag mellan alla tårar, finns det inget mer, är detta allt? Och jag skäms för att fråga det, tänk om min familj skulle förolyckas eller insjukna i morgon, då skulle jag ångra frågan,,,men den finns där ändå.

Min pappa och säkert många med honom skulle säga att jag ska sluta larva mig och sluta fantisera. Jag ska vara tacksam för allt jag har, för barnen, för huset, för gräsklipparen ,för bilen, för hälsan, för att vi inte drabbats av olyckor och dödliga sjukdomar. Jag har mycket att vara tacksam över, och jag borde sluta larva mig, sluta drömma...Jag är påväg. Tro mig jag är så glad i mina barn och i vad vi har, det är bara det runt omkring som äter upp mig, som gör mig svag, bitter och svart.
.

Det är så mycket som finns därute man jag orkar inte ta mig dit, orkar inte ta dom rätta besluten och jag vågar inte chansa.
En resa skulle inte bota mig, oss men den kanske skulle ge mig styrkan att hitta vad jag söker och blanda in lite vitt i allt det svarta.

Så frågan är, måste man bara finnas mellan dom ögonblicken av lycka som man får uppleva ett fåtal gånger i livet, eller kan man leva och bara finnas ibland? När och om, ska man ta beslutet att leva genom alla ögonblick?


Erika