Lisa 17år

Vad kan man säga egentligen! Om majoriteten av den svenska befolkningen berörs ända i i den djupaste av vrå av våra hjärtan, hur är det inte då för Lisas familj. Jag tar det så personligt, vilket inte kan vara rättvist, deras sorg måste få vara deras och jag vill inte ta den. Dock så finns den där även hos mig, egoistiskt att ens försöka, jag har ingen rätt till den. Jag är en tjuv, jag tar andras sorg och gör den till min.

Att säga att hon fattas mig vore fel, hon fattas av sin familj, av en mamma och pappa, av syskon kanske, av vänner, men hon fattas även i världen och den sorgen delar jag på samma villkor. Jag tror också att man sörjer henne mycket p g a att man har egna döttrar i hennes ålder! Jag vill att dom ska förstå livets allvar men även livets fantastiska möjligheter, hur förklarar man det utan att låta för överbeskyddande eller det motsatta. Ska jag säga ut i världen och lev, men gör det med skräckblandad förtjusning, akta dig för onda människor i förklädnad, men upptäck alla underbara människor som berikar dig och din vandring i livet.

Det låter kanske konstigt men jag försöker att få dom att förstå med både skrämmande exempel som Lisa, att en del människor kommer likt vargen utklädd till en mormor med uppsåt att förstöra och kränka deras själ, men även försvara alla underbara personer som dom kommer att möta. Hur ska jag förklara min enorma kanske överdrivna rädsla att även dom ska ställa sig till den skaran av människor som fattas hos mig och min värld? Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd att förlora någon i min familj, hur ska jag kunna leva i en värld utan någon av dom, hur kan någon leva i en värld utan dom? Att vara den som har ansvaret att föra dom vidare med sunt förnuft, öppenhet, reservationer, försiktighet, mognad men även att kunna omfamna allt av vad livet erbjuder utan rädsla är ett stort och tungt arbete men min främsta uppgift. Att höra någon säga att man har gjort vad man kunnat och att man nu bara kan stå bredvid och ta emot vid fall, hjälpa upp och glädjas av deras liv är så tvetydigt och jag hatar det. Tänk att säga det till Lisas familj, ni gjorde vad ni kunde när dom bara hör sina varför, varför hämtade vi inte henne, varför höll vi inte henne hårdare, varför kramade vi inte henne ännu mer, varför tjafsade vi om obetydliga saker, varför levde vi inte mer med vår Lisa, vårt barn?!

Jag vet att man ofta säger dom orden till andra, ni gjorde vad ni kunde och det gjorde nog alla men det sorgliga i det är att man alltid hemsöks av tanken att man kunde gjort mer....Det är en skrämmande tanke att inte kunna förutspå människors intentioner, när man låter någon annan finnas i sin närhet, när man släpper in någon....Jag är helt säker på att Lisas föräldrar gjorde vad dom kunde, att detta var produkten av ren ondska, av människor som gjorde valet att släcka just hennes låga och jag kan då inte hjälpa att tänka på att dom inte är dom enda som tror sig ha rätten att göra så.

Jag tror inte att det är någon som kan förhindra dessa fruktansvärda handlingar, inte heller alla dom miljoner olyckor runt om i världen där människor plötsligt tas i från världen. Vår komplexa hjärna ger oss ändå det utrymmet att ta på oss tanken om att vi kunnat förändra en människas val av handling och därmed även tillåter oss att känna enorma skuldkänslor om vad vi kunnat gjort för att förhindra.

Så slutligen, hur får jag mina barn att förstå min rädsla när jag ändå inte kan förhindra ondska eller olyckshändelser från att hända utan att låsa in dom och frånta dom livets olika skeenden och mirakel?