Gårdagens bravader,,,jag skulle göra sylt i söndags, krusbärssylt! Min mamma hade förmodligen sagt, surt sa räven om rönnbären och jag får erkänna det, surt är nästan inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva det med. Jag tyckte att sylten var lite rinnig på kvällen i söndag men det brukar ju stela under natten, dock inte denna gången. Goggle älskade underbara påhitt sa att jag kunde koka om det hela och tillsätta mer "pektin". Sagt och gjort,,,och lös blev den inte längre, den är mer som cement,,skratta på!
Nästa bravad är inte bättre! Jag har stört mig på en häck,,det lät lite konstig men det är en trädgårdshäck och inget annat jag menar, på tomten. Saken är väl ska jag tillägga, att vi delar den med grannen och egentligen är en del hans, om inte hela. Han klipper ju inte den så jag tänkte fixa till den lite. Jag kände mig duktig och jag klippte med en sån där elektrisk sax. Det är lite kul och man känner sig lite hård, lite cool med den svingade åt alla håll och kanter. Det fullkomligt flög kvistar, blad och säkert annat som följde med i bara farten. Jag tog en paus då och då, det var faktiskt mitt i solen som jag klippte! Efter en del pauser så tyckte jag att häcken blev snedare och snedare så jag sågade lite till, och lite till och,,,ja lite till. Efter någon halvtimme eller så tog jag en paus igen, jag lutade mig mot bilen som står på uppfarten där man nästan ser hela konstverket, synen ja, jag fick nästan ha förstoringsglas för att se denna berg och dalbana. Från början var den 1,5 meter hög och nu 1,5 cm, nej inte riktigt men skillnaden var kraftig. Den ser ut som en iller som slingrar sig efter backen. Det värsta var väl kanske att grannen använt häcken som staket för att hålla inne deras rymmande hund och nu hade jag alltså kapat deras "lösning". Jag kommer ihåg hur dom grejade och fixade upp ett sådant grönt staket i stål som man egentligen har till för att rama in komposter med, ett ställ. Dom hade alltså inte behövt göra det runt hela gården eftersom häcken står, stod där! Det var nog ett ganska stort projekt att bygga upp det för dom höll på länge. Till saken hör ju också att vi inte fått den bästa av starter när dom flyttade hit, han är dessutom Leksing, hua. Nu har jag kapat deras "staket" med upp till säkert 5 meter eller så.
Mitt under min ångestattack över vad jag gjort kommer grannen ut, förmodligen för att jag vid det här laget sågat över en timme och sågen låter som ett JAS-plan. Hör deras dörr öppnas och jag står helt stilla och hoppas att han inte går ut för att skåda underverket. Som vilken annan seriös och ansvarstagande person så,,,duckar jag, alltså kryper under häcken och sakta rör mig mot syrenträdet och står still. Saken är väl att han har sin soptunna en bit bakom trädet där jag nu står (gömmer) mig och det var ju naturligtvis dit han var på väg. Så, bakom ryggen slår han nu upp locket och slänger igen det med en hård smäll, jag kan säga att jag vid denna tidpunkt flög upp i trädet....Grannen går tillbaka mot sin dörr och stannar till halvvägs,,jag tror att jag slutade andas här men han fortsatte in. Han såg nog också mitt underverk, frågan är väl mer om vad han tyckte!
Slut på bravader denna gång och jag återkommer med en uppdatering!
Hm, jag tycker inte om att erkänna saker men ett nödvändigt ont ibland, fler behöver säkert göra det.
Idag vaknar jag upp med lite skuldkänsla över mitt inlägg igår! Inte för att jag skrev det, inte för mina känslor för dom finns där oavsett, men för att "skulden" har lags på fel person. Jag är nog en människa som rusar in i ideer, den som sörjer och surar mest om det inte blir som jag har tänkt mig. Min psykolog säger att jag inte har något att hämta från att sura, det kräver bara en massa energi att lägga saker, funderingar och känslor nerpressat under ytan. Jag ska istället lägga den energin på att ta fram dom till diskussion. Jag förstår det men när det blir en envägskommunikation ja, då surar jag. Jag kan känna att jag inte blir tagen på allvar, att min vilja och mina behov saknar betydelse, ignoreras och det känns i hjärtat efter ett tag. I diskussioner jag försöker ha så innebär det hånfulla grimaser, förlöjligande och det berömda draget av mattan under fötterna. Egentligen så vet jag inte om man är medveten om sitt sätt eller den attityd man har och då brister kommunikationen och det blir bara så fel. Summan av detta, prata, prata och prata, synd bara att det är lättare att säga än att göra. Det kanske beror på att någon av parterna eller båda inser att prata innebär att någon måste ge sig, båda måste lyssna och kanske finna en gemensam lösning, kanske innebär det även att man kan vara den som också måste kompromissa, naturligtvis från båda håll.
Det är väl när detta händer många gånger eller vid varje diskussion, varje tanke, varje känsla som kärlekar, förhållanden, äktenskap och kompisförhållanden finner sitt slut, mycket synd egentligen för en sådan bagatell. Nu hänger ju inte ett förhållande, vilken typ det än är på att man hela tiden ska prata sönder varandra men jag tror det är runt 80% av anledningen till alla förlorande förhållanden. Känner man inget gehör för sina tankar så tär det på bandet till varandra och leder i längden bara till att man sårar varandra och ibland så djupt att det inte kan repareras. Sedan finns det ju människor som har svårt att prata om sina känslor och till viss del tror jag absolut att det är så, men jag tror även att många använder det för att slippa ta tag i saker. Om man inte kan prata, vad har man då gemensamt?
En helt annan sak är en ursäkt! Detta med FB, jag har tydligen "pumpat" upp bilder på våra endagsturer under sommaren, anledningen ja en del är väl försök till skryt vilket känns som om det ligger på dagisnivå från min sida, ni vet min är större än din, jag har mer än du osv. Usch vilket erkännande, puu! Men till mitt försvar så är det nog inte bara jag som gör det. Personligen tycker jag många gånger om att se bilder från vänner, det är klart att man är stolt över saker, platser och övrigt man varit på och upplevt men jag tror att jag har överskridit min kvot av bilder för ett par år sedan tydligen. Så ursäkt där! Dessutom så tror jag att jag kan kompensera med många bilder osv över att det inte är bilder från andra delar av världen, och ja,ja,ja jag är lite avis på sådana, det vore att ljuga annars men notera detta, jag älskar bilder från Sverige där det finns röda stugor, glada positiva och vackra människor. Jag lägger upp ganska många bilder på mina barn vilka jag är otroligt stolt över så det slutar jag inte med! Om ni undrar varför jag skriver detta så har jag fått en gliring över mina många inlägg med bilder, och då kan jag även passa på att rekommendera att dölja mitt nyhetsflöde om det stör.
Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar