Mötet och rädslan

Molnen fyller himlen och regnet lurar där någonstans. Torktumlaren surrar, Max leker med bilar och Kevin spelar, en vanlig hemmadag! Jag är verkligen inte som andra som väntar på våren, på sommaren, jag är en höstmänniska. Visst är sommaren vacker och underbar men med så många krav. Man ska vara glad, ständigt ute och på aktiviteter, man ska bada och fiska man ska ha en fantastisk semester, äta god mat....

Visst låter det underbart, ja till viss del. Jag har en dröm och lustigt nog så innehåller den mycket sommar, men den inrymmer även resten av årstiderna lika mycket. Jag vill bo i ett hus på landet, med skog och sjöar, med lugnet och helst havet. Med den vackra hösten på nära håll, med dåligt plogade vägar, med den mystiska känslan av att ha tomtar och troll inpå husknuten och observera att jag skrev känslan, inte att dom finns. Sommaren då allt är grönt med vackra blommor och en frihet av att bara vara utan att vara utstuderad av grannar, tänk att bara kunna sitta i trädgården och skratta utan att bli stämplad som tokig, bara vara sig själv. Då är det min sommar. Ett arbete inom äldreomsorgen som jag älskar, ett schema med semester, löneförmåner (om man nu har några). Med barnen och alla vardagliga problem som alltid kommer att finnas. Just nu lever jag i något slags gränsland, varken finns eller inte finns! Så gå ut och fixa till allt, greppa drömmen den finns ju där,,,tänk om det var så enkelt...

"Mötet" närmar sig och jag är extremt nervös! I vilken riktning vill jag att livet ska gå åt nu, står vid det berömda vägvalet och är så vilsen. Efter en lång tid hemma ska jag ut i livet igen, jag ska vandra runt som alla andra med en del hjälp så ska jag stå själv. Sitter här och funderar över val jag gjort tidigare i genom åren och många har varit väldigt omogna och ogenomtänkta andra bättre men inget riktigt toppen. Så nu är jag här igen och jag var helt säker att jag skulle klara detta men nu är jag inte så säker längre! Jag lever i ett eget hörn i mitt liv och släpper inte gärna in andra på livet, inte ens den egna familjen i vissa områden av mitt inre. När jag tittar runt mig så verkar alla så lyckliga, så vuxna och har sedan länge ställt sig i kön, på motorvägen genom livet, ni vet, den där utbildning, arbete, mer utbildning, toppenjobb, hus, äktenskap och barn, jag började från andra änden och kommer inte till starten. Allt jag har velat har varit ganska enkelt men svårt att nå, jag kan skylla på barndomen, omständigheter eller mina skruvade biokemiska substanser o sv men det är nog bara viljan och styrkan som fattas. Rädslan över att misslyckas är kvävande, rädslan över att inte duga eller kritiken när något blir fel! Jag har höga krav på mig och erkänner inte att jag är rädd eller inte kan. En lustig sak är att jag trycker undan försöken även om jag kanske varit på rätt väg i ren fruktan över ett potentiellt misslyckande. Jag ser bara det onda i människor deras illvilja som många gånger inte existerar någon annanstans än i mitt huvud, jag har inget förtroende för andra och strider hela tiden mot mina katastrofteorier. Jag har alltid sagt att jag är en magnet som suger till sig sura och bittra människor, men det är nog jag som är sur och bitter! Skönt att skylla på något för att undvika en total kollaps av hjärnan men det ligger ju en viss sanning i det tyvärr. Känner att jag svävat iväg från ämnet en del men allt hänger ihop, beslut, mötet och min rädsla.

Men, jag har inte tappat greppet helt,,,så länge jag andas lever jag!