Frågor som saknar svar,,,,

Ja, vad säger man, vad skriver man,,,livet är inte kul just nu och har inte varit på ett bra tag. Jag har i flera tidigare inlägg tjatat om att allt går att vända, livet är nu osv, och det är ju så, men hur gör man när man i tanken glömt hur man försöker tänka så? Min kära psykolog säger att jag har gjort framsteg och att jag verkligen har gjort ett otroligt arbete än så länge, jag lyssnar men hör inte. Jag har så mycket som snurrar i huvudet och någon sorts kompass verkar inte finnas, jag har då ingen så var fasiken är vägen...När började spiralen ändra riktning då?! Kanske när ekonomin är skit, när barnen var sjuka, när tröttheten kom eller bestämde sig för att bosätta sig hos mig permanent, ja jag vet inte när skiten började om igen. Jag kan inte vända, hur gör jag nu, hur många gånger ska man behöva vända innan man tar sig ur detta hål som jag till viss del skapar och gräver ner mig i. Orkar man hur länge som helst? Mina drömmar om framtiden är dom samma, lika verkliga som alltid men skillnaden är att jag numera ständigt påminns om att sluta med dom, jag intalar mig själv att det är fåniga drömmar som aldrig kan förverkligas.Tänk den dagen när jag jag kliver över på den sidan och helt tror på det. Det är ledsamt att jag är så självdestruktiv, jag skapar och föder mina egna demoner! Helt sjukt egentligen, var tog styrkan vägen, eller var det bara en illusion, en bluff? Vad hände? Jag försöker varje dag, hela tiden och det är så energikrävande och tröttsamt, kämpa, kämpa men för vad. För att varje dag klistra på ansiktet, det glada klämkäcka stenansiktet. Jag har så mycket, så mycket att vara glad för och det är jag tro mig, jag har bara tappat mig själv någonstans i röran. Så, vad gör jag nu, går till psykologen visst, men sen då, ska jag fortsätta att låtsas, ge upp, lägga mig ner i gräset och hoppas att mossan växer över eller vad? Tankar på att helt byta riktning finns, sälja huset och fly söderut, blir det bättre där, finns det något mer där, vill jag veta genom risken att förlora allt här? Ok, vänder på det, vad skulle jag förlora, dom fina maskerna jag sätter på mig varje dag, en kriminell stad som greppar barnen i ett järngrepp, som ruvar där i bakgrunden, dåligt arbete, taskiga skolor och självdestruktiva tankar, frågan är väl vad finns på andra sidan, samma sak eller något bättre? Vill man äventyra hela familjens hem, vänner? Jag har flyttat otaliga gånger i min barndom och vet hur ont det gör att förlora en vän, hur lång tid det tar innan den smärtan bleknar. När rötter rivs upp mitt i barndomen. Men om rötterna saknar näring då, öser man på någon knasig tillsats eller byter man hela jorden? Jag har redan utsatt mina barn för detta, flera gånger och två av alla gånger hittade vi något bättre, något med lycka i. Vi levde drömmen ett tag, tills vi insåg att antingen stannar vi här, i ett fantastiskt hus på landet, i en gammal bondgård, men i ett hus som bara är till låns med stora renoveringsbehov och alldeles för litet, ett hus som aldrig kunde ha blivit vårt av olika anledningar.Eller flyttar igen och hoppas, vi gjorde det senare på både gott och ont. Jag kan än idag känna hur hjärtat vrids om när jag tänker på tiden i det huset, hur glada barnen var där, hur glad jag var där, även en del sorg men den gick att hantera där. Jag vet att stället finns där, om än i något förändrad skepnad, lite ärrad av ett svårare och mer tuffare Sverige. Jag vet inte vad jag jagar efter, det enda jag vet är att jag inte har det och kanske aldrig får det, kanske kommer jag att jaga resten av mitt liv! Tanken gnager, kan jag hitta det, ska man chansa, vad kan hända, det enda som gör ont med den frågan är huset, jag älskar vårat hus, trädgården och husets själ, och barnen. Vad händer om jag förlorar huset, om barnen mår dåligt av mitt beslut, och det blir ett oåterkalleligt beslut fullt med ånger och obeskrivlig sorg. Eller hittar jag något mer som får mig, oss att känna glädje igen, ren glädje och lyckopirret i hela kroppen, finns det eller, det kan inte vara slut här det måste finnas något jag tappat eller gjort fel. Så, vad gör jag nu? Är jag tokig som har dessa funderingar? Är det själviskt? Mina barn är ju min värld och det finns inget som jag inte skulle göra för dom......