Cirkus

Hela familjen var på cirkus igår och det var faktiskt roligt och avslappnande,,att få se en annan typ av cirkus än vår egen! Skriver det med ironi så ingen behöver tro att det väntas ett alltför djupt deprimerande inlägg, ska försöka att inte dra ner för mycket idag.

Cirkus då, visst är det något romantiskt över det hela. När jag satt där och tittade så började jag fantisera över dom medverkandes liv bakom kulisserna, vilka intriger och äventyr det kanske medför att vara resande hela tiden. Jag har kanske tittat lite för mycket på tv men vad gör det att fantisera lite, bara man inte fastnar där. Det var så roligt att skapa dom olika karaktärerna och kanske är det min brist på sociala kontakter som gör det men jag njöt.

Trots det kan jag känna att betydelsen för cirkus har tappats bort och blivit så modern och dyr. Det kostar ofantliga summor att gå, nu har jag turen att få betala en mycket mindre summa än ordinarie pris p g a mitt medlemskap i Kommunal. I en perfekt värld så skulle alla familjer få chansen att uppleva spänningen och ett annorlunda äventyr, en paus från vardagen och göra som jag, fantisera lite! Barn är duktiga på det, dom anpassar sig till situationen och rymmer istället ofta i tanken, som jag, och om det är bra eller dåligt det vet jag inte.

Dom traditionella inslagen som jag vet fanns med när jag var liten i en cirkus är borttagna. Elefanter, lejon och spådamer finns inte, dom är utbytta mot en extra lång mellanpaus och mera småakter. Lite synd att man inte får chansen till den "äldre" varianten av denna upplevelse. Min äldste bror bjöd mig på en cirkus när jag var väldigt liten och då fanns det alla dom inslag som saknas nu, det var fantastiskt roligt och helt annorlunda än den nuvarande. Det fanns en massa djur och akrobater, vi skrattade mer, vi njöt mer, vi fanns mer i nuet tror jag. Vi hade inga tankar på pengar, utlandsresor, märkeskläder och dom rätta vännerna på det sättet som både barn och vuxna är upptagna med i dag. Det är klart att man tänkte på dessa saker då men inte i samma utsträckning och saker som barn inte alls ska tänka på överhuvudtaget genomsyrar och tar deras barnasinne ifrån dom. Barnen vet vad kredit, snabblån och kronofogden är mer än vad jag gör numera, inte alls bra, barn ska vara barn och få uppleva en cirkus.

Nu är ju inte jag felfri när det kommer till den saken, att låta alla våra bekymmer gå obemärkt förbi våra barn, nej inte alls men jag försöker! Man ska inte hymla med allt heller, är det tufft och tankarna vandrar förbi barnens nymålade teckningar eller om äventyret på skolans skogsvandring faller bort så måste dom kunna förstå varför, till viss del. Vi bör och ska utelämna detaljer och dom alltför dystra orosmolnen. Vi kämpar förbi den gråa dimman och ser teckning och hör allt om den där alldeles speciella skogsvandringen. Vi försöker och vi är människor, vi kan och vi gör!

Den senaste månaden har jag verkligen varit alltför frånvarande, arg, ledsen och orkeslös. Jag har dragits med i floden av måsten och viljan om att vara alla till lags, följa vad som numera anses vara ett måste att ha eller göra. Varje dag så kommer barnen hem med nya bud om vad klasskamraterna ska åka i sommar, alla hissnande äventyr och upplevelser som dom ska få göra. Det berättas om nya bilar, om nyrenoverade hus, språkresor, om nya spel, cyklar, mopeder och nu longboards. Som förälder står man nästan maktlös och gråter sig till sömn när man inte kan ge dom allt det där, det där som alla andra får! När en dagstur till en nöjespark känns långt bort, hur ska man då fixa till allt det andra numera normala inslagen i Svenssonlivet? Den stora frågan bör ju vara varför ska man, varför måste man översköljas av skuldkänslor när man inte kan ge allt? Jag vet inte, svaret är väl ganska enkelt egentligen, man blir bitter, man ger med sig av alla måste ha, man tar åt sig när man får grannens nya bil uppkörd i ansiktet medan vår lilla snorgröna bil har egenskapad luftkonditionering i form av trevliga små och stora rostiga hål. Man låter sig påverkas av alla reklaminslag om resor, om det nya receptet på lycka som ofta innehåller luftslott, plast och med stora lån och falska leenden. Inte allas vardag förmodar jag men mångas. Dock så gör det inte min eller mina barns önskan om allt det där mindre. Man jagar efter den där perfekta lyckan och tror fortfarande att den innehåller lyx och lull lull. Synd men vi är väl alla människor med ett känsloliv som ger utrymme för oss att skapa en massa illuminationer om det mesta, både på gott och ont! Jag önskar och strävar efter att leva varje dag, i varje ögonblick och låta morgondagen vara, den kommer som sagt vare sig vi vill eller inte. Jag vill också tycka att jag duger trots att jag inte kan ge mina barn allt! Visst vore det fantastiskt att kunna leva så och att känna glädje inför andras resor, bilar eller lyxiga detaljer. Strunta i vad och varför, bara finnas i varje ögonblick, inte jäkta förbi eller gömma sig av rädsla av att inte duga eller över att synas i min snorgröna prickiga bil.

Jag tycker att jag borde duga, jag är fortfarande kär, efter 24 plus år, fem fantastiska barn, ett orenoverat men trivsamt hus, en mycket älskad trädgård som inte på långa vägar är perfekt. Å andra sidan, man bestämmer egentligen själv vad som är perfekt för var och en....