Med blixt eller inte?

Det luktar verkligen gott med ett nystädat hem, verkligen! Jag har städat i varje vrå, i varje hörn med tandborstar, swinto och tops, inte ens en enda liten dammråtta i syne. Jo men visst tror inte det va, men tänk om det var så, tänk om man orkade med denna rigorösa städning varje gång städningen ska dras igång. Jag måste nog erkänna att jag för inte alls så länge sedan och till viss del fortfarande trodde att det var detta som förväntades av mig. Felfri städning, nystrukna kläder, mästerliga aktivitetsscheman för barnen som dessutom alltid och uteslutande inte fick ha så mycket som en liten fläck på dom nystrukna kläderna. Mitt liv skulle handla om att upprätthålla denna perfektion inom alla områden av mitt liv, antar att jag ville gå en annan väg än den jag växte upp med, men hamnade i samma hål. Man jagar så mycket efter att skilja sig från mängden att man tappar bort sig själv! Man blir till någon annan helt enkelt eller jag tror mer på att man blir till något annat, som en sån där gräsklippare som går i en nergrävd bana runt i trädgården. Alltid samma väg, gör det den förväntas av den utan att titta på sitt arbete, njuta av det och inse att det inte är så farligt att lukta på blommorna också, kanske tom ta en tur på grannes gräsmatta bara för att den ville, inte för att den tvingade sig. Jag var alltså den som skulle ha allt rätt, jag skulle jobba tills jag dog på fläcken, ligga alla till lags, göra stora uppoffringar för att göra någon glad som inte ens uppmärksammade mig. Jag skulle ha bra betyg utan att ha ansträngt mig, aldrig verka vek eller ledsen, aldrig visa mig sårbar. Så vad hände, jag ramlade ner i mitt eget hål, ville ge upp, ville inte leva längre men lika väl för det så skulle det ske med en glad min på väg ner i hålet för alltid. Jobbet jag hade och var så himla glad över tog knäcken på mig genom att jobba hela tiden, göra alla mina arbetskamrater arbetslösa eftersom jag redan igår gjort deras arbete. Låter det självförmätet, bjuder på den i så fall för det är sanningen, jag ville vara allas bästa kompis och trodde att detta var vad som krävdes, perfektion. Jag hann nog föra över detta på mina barn tyvärr men försöker reparera den skadan genom att vara den som visar att man duger precis som man är, naturligtvis finns det krav men dom är inte perfektion, dom är att älska varje dag, vara ödmjuk mot sig och sin omgivning men ändå se sig själv, respektera och ta hand om sig, det är ok! Här har jag även påbörjat ett viktigt arbete i mitt liv, att ge perfektion en annan betydelse. En sak som gnager dock på tal om att vara perfekt är lite avundsjuka över alla dessa föräldrar som fotar sina barn i alla situationer, med fina tre meters objektiv, ni vet med det där röret som plötsligt skjuts upp på axeln under luciafirandet eller skolavslutningar. Nu sist när vi badade med våra barn så springer en mamma runt sin son i tvåårsåldern och fotar som en galning. Sonen såg mest ut att vilja bada, tillsammans med sin mamma. Jag önskar mig en fin kamera, men framförallt orken att fota allt, bygga ett hejdundrande fotoalbum som jag sedan kan bläddra i som äldre. Det kanske kommer att behövas om mina inre bilder blir bortglömda av ålderdom eller bara förlorade efter vägen. Jag får erkänna att många bilder som inte togs i rätt ögonblick, dom som är så korta eller där min lilla mobilkamera inte uppfattade som jag ville och gjorde, dom bilderna sitter ändå för alltid bevarande i mitt hjärta. Känslan av att ha dom där inne skyddade och bevarande är härlig. Men kära ni, det gör inte min avundsjuka mindre, jag vill fortfarande ha en riktig kamera och miljoner bilder, så det så! Jag vet, perfektion och egna alldeles för höga förväntningar och krav,,,nä ingen bra plats! Jag och min mobilkamera duger just nu. Bilderna kommer och utökas även med min lilla kamera, det kommer i min egen takt och under mina villkor. Som avslut på detta inlägg kan jag bara förmedla en hemlighet, jag har fuskat med städningen idag och det skiter jag i!