Hela mitt universum

Jag bakar när jag mår dåligt så det har blivit mycket bakande den senaste tiden! Man kan ju tro att jag nu vore en mycket erfaren bagare men tyvärr, till min familjs stora sorg. Nu lämnar jag mitt psykiska mående i detta inlägg vilket verkligen börjar bli långrandigt, eller hur? Livet är så mycket mera som tex blöjbyten, tonårstrots, treårstrots, spirande hormoner, en stressat pappa och en tokig mamma....Jodå man får visst skämta om livets allvar, om det är ditt eget vill säga! Hur som så är det mitt liv i all detta mycket organiserade kaos vi kallar familjeliv och jag älskar att erkänna allt detta. Inga pretentiösa tankefilosofier eller överambitiösa FB statusar, bara liv och vardag som faktiskt kan vara ett kärt kaos. Ops, en tankefilosofi? Äsch...Ibland så slår tanken även mig att är det så här det ska vara, ska man leva genom att följa alla regler om arbete, familj och rusande mellan kompisträffar till tandläkartider och kvartssamtal?! Är livet ett gatlopp eller kanske som i Pampblona Spanien, man rusar blint runt i gränderna, kämpar för livet och får en och annan tomat kastad på sig. När man sedan kommer i mål ska vara glad och tacksam över det faktumet att du fortfarande lever, dock så intar vi människor som allt annat levande ting kistan men ja, ni förstår. Kanske är det så det ska vara jag menar vi går ju från a till b till ö vilket som. Om livet avslutas av någon anledning i förtid, i ung ålder, i medelåldern eller på mycket äldre dagar så tar vi oss ändå från a till ö även om det vissa gånger inte är så lång sträcka däremellan tyvärr. Vi finns ju nu, mellan a och ö. Det måste ju vara så,,,det är resan som är målet! Jag har varit utomlands många gånger som liten, med husbilar och husvagnar och inför varje resa så har packningen före, alla förberedelser, alla pirrande tankar och alla dom hundratals små fjärilarna i magen varit det bästa. Den där känslan på avresedagen, när man natten före inte kunnat sova, när förväntningarna är som absolut högst på både gott och ont kan man väl säga. Det är klart att det är positivt att ha förväntningar, dom är ibland sjukt sköna att känna, det är ju först efter en händelse/evenemang osv man drabbas av konsekvenserna av dom egna förväntningarna. Jag tror att vi sätter oss i en riktigt knepig situation och utsätter både hjärtat och hjärnan för onödig påfrestning när vi letar meningen mad allt, eller med frågor som varför. Vi måste lära oss att begränsa tanken och leva, bara leva för idag, det låter fantastiskt men hur svårt är inte det! Min familj, mitt kaos finns här idag men kanske inte i morgon och jag vill aldrig vara utan kaoset eller människorna i det, jag älskar min familj som lever idag. Ingen har ju eller har haft facit till liv, vad meningen är, vad vi är ämnade att göra och åstadkomma. I slutändan lever vi här och nu och alla lever vi med visst kaos, existentiella frågor, höga krav på oss själva och på dom i vår omgivning, ibland faller vi pladask tar en tur i sjön eller bara finns en stund, lite som poesi. Tänk på alla underbara ögonblick, människor, erfarenhet, skratt, och all den kärlek vi kan uppleva om vi bara vill, ganska övermäktigt och som människor vill vi gärna göra det svårare än vad det faktiskt är. Tänkvärt! Jag har nu vävt in min grundtanke i allt detta och vet inte vad jag ville komma fram till, jag har himla mycket att tycka och tänka känner och inte alla hänger inte med,,,det är ok!