Snögubben

Dom senaste veckorna har varit och är till viss del fortfarande som ett enormt svart hål, även om hålet börjar klarna så känns varje andetag tungt! Jag antar att jag vet för lite om framtiden och det passar inte i hop med min person, inte den personen i mig som är katastrofberedd eftersom jag hela tiden spänner kroppen i väntan på nästa motgång. Jag kan inte heller förutspå nästa steg eftersom jag inte vet vad morgondagen för med sig och det är väl så det ska vara! Om vi visste allt om framtiden så skulle livet vara tråkigt och inte värt att leva, men om man vänder på det hela så skulle man kanske ta bättre vara på den lilla tid vi faktiskt har.

Spåren vi sätter genom vårt liv, är det någon som ser dom eller passerar vi bara helt obemärkt och anonymt? Minns någon mig när jag är borta? Egentligen vet jag inte vad jag yrar om och hoppen är långa mellan alla frågor, känslor och konstateranden. Jag tror att dessa frågor och funderingar tog sin början för ett par veckor sedan när något hände i min närhet men ändå väldigt långt bort, något alldeles förfärligt!

Vi bor på en lugn gata där det just nu påbörjas ett generationsskifte, från dom som var med och byggde husen på sjuttiotalet till dom nya yngre framtidslystna människorna, så en del kommer och en del går helt naturligt och tidsenligt. Ni vet ju också hur det är, vissa grannar tror man att man vet allt om, en del fantiserar man ihop ett helt liv om, man skojar och pratar om hur dom klipper gräsmattorna eller hur dom tävlar om finast trädgård. Jag tror att det är fullt normalt och en del av livet på allas våra gator. Många på gatan har numera fått barnbarn och det visas friskt upp alla barn, bebisar och nyblivna mormödrar o s v genom leken i snön eller sandlådelek på sommaren. En ganska vacker syn som brer ut sig när man sitter i köket och ser alla glada barn och vuxna där leken dominerar och lyckan dom mellan är fullständig. Jag kan hitta den där lyckokänslan i bland när jag liksom spionerar på dom, när jag fylls av hopp över alla glada skratt, ljuset i deras ansikten och värmen i deras hjärtan. I bland så undrar jag om någon tittar på oss så där, finns det någon som ser det jag har så svårt att se med oss? Konstig fråga kanske men den finns därinne.

Nu kom jag bort och blev vilsen i tanken eller så vill jag undermedvetet förstå vad och varför det hände, jag vill finna min egen lycka och har dåligt samvete för jag vet nog att den finns alldeles just här. Så vad hände?

En granne har jag alltid upplevt som en grinig och väldigt sur tant i 65årsåldern, hon bor med sin make och har fått en del barnbarn. Något som varit väldigt utmärkande för henne är att hon alltid glatt hälsat om hon haft sina barnbarn med sig, aldrig annars. Jag har försökt hälsat någon gång men aldrig fått det besvarat, om hon inte haft barnen med sig. Paret har även slagit mig som reserverande och ganska stroppiga, om man kan säga så. Jag skulle tro att dom har svårt för skiftet på gatan och kanske känner sig lite "ur sitt element" med alla nya unga grannar, men jag vet inte. Dom har renoverat sitt hus nyligen och det kändes som om dom var på väg till ett nytt liv eller nystart!

Jag skulle hämta Jordan från skolan för ett par veckor sedan och körde förbi huset som jag gör varje dag. Utanför möttes jag av dom mest otroligt lyckliga leenden jag sett på länge, dom sken som små diamanter och skratten hördes t o m in i bilen. Jag fylldes av värmen av att se en far (grannens man) hans son och barnbarnen bygga en enorm snögubbe tillsammans. Den var så hög, säkert 2 meter och väldigt vacker. Bilden etsade fast sig på näthinnan och jag hoppas verkligen att även dom bevarar den bilden och känslan just då. Snögubben passerar jag varje dag, den står där numera till hälften smält, grå, smutsig och inte alls lika vacker. Kanske beror det på att bilden av dessa människor, livet för dom ändrades på en sekund för bara några veckor sedan. Mannen, farfadern finns inte längre. Den mannen jag såg så lycklig, så relativt ung med sin son i snön med barnen, dog den dagen jag passerade deras lycka. Han ramlade bara i hop och försvann för alltid.

Mannen hade fått halspuls bråck och allt var över på några få flyktiga sekunder. Någon har förlorat sin kärlek, sin far och sin farfar, en familj befann sig i spillror och utan svar. Det låter elakt att få denna händelse att verka som min men jag kommer aldrig att glömma den dagen, eller hur jag i dag önskar att det fanns något jag kunde göra för dom som finns kvar. Jag vet att dom inte vet vem jag är eller vad jag upplevde den dagen, jag vet att dom inte vill ha något av mig men det känns som om jag delar sorgen på något konstig vis, mer än vad jag ska genom min upplevelse av honom den dagen!

Jag förmodar att man kan hedra honom och hans familj genom att vara närvarande varje sekund av vårt eget liv, att hedra och älska så mycket det går varje dag.

Snögubben står där än, som en elak påminnelse om hur kort livet kan vara!


Kram