Long time no see

Våren, hallå vart tog du vägen? Jag menar Peter Lemarc sjunger ju om att det vänder när våren kommer. Men det är klart, han vill ju också att vi ska hänga kvar tills april för då kommer allt att bli klarare och livet blir lättare att leva. För vår skull hoppas jag verkligen att han har rätt, för livet är inte alls lätt just nu eller det har det inte varit på länge. Jag tycker att det är små bränder överallt som behöver släckas, det är jobbigt ekonomiskt, framtiden är så himla oviss och barnen har olika behov av varierande grad som måste prioriteras.

Jag blir imponerad av alla klämkäcka människor som man möter och som ger intrycket av att vara så tillfreds med hela tillvaron, så glada och har allt ordnat. Visst, under ytan kan verkligheten vara väldigt annorlunda och dom som jag, kan vara duktiga på att visa en annan mask än den egentliga. Då undrar jag om jag förmedlar för mycket ibland, jag menar när jag möter en vän eller någon jag haft ett lite mer än bara ett ytligt förhållande till, så söker jag stöd i den personen i både med och motgång! Jag pratar om personliga saker rörande barnen eller vad det nu kan tänkas vara men får ett ganska svalt mottagande eller lite av "nej men oj vad jobbig hon är" känsla tillbaka. Jag vet inte, antingen väljer jag fel människa att prata med eller så är jag en himla jobbig person som inte har några riktiga vänner.

Till andra människors försvar så har jag nog blivit ganska bitter efter vägen, ett begrepp som jag inte vill förknippas med eller vara har jag nog blivit, en bitterfitta! Dock så ska jag återigen ta tag i min person och förhoppningsvis genomföra en ny behandling med KBT- terapi för jag måste vända livet nu innan det är över....

En uppdatering kanske är på sin plats, så jag börjar väl med mig då!

Erika ja, hon har i några veckor haft migränanfall, ca 3 g i veckan vilket håller på att ta knäcken på mig. Jag har för många år sedan gjort en omfattande utredning med datortomografi över hjärnan, kollat ryggmärgsvätskan, balanssinnet och gud vet vad men inget kunde hittas, inga fel i alla fall. Så man uteslöt tumörer och olika neurologiska sjukdomar och skrev migrän på pappret. Nu har det blivit värre igen och starka mediciner behövs, både akuta och förebyggande. Problemet är att jag tröst och nattamma och vill fortsätta med det ett tag till, så nu står jag inför migrän eller amning. Jag vill inte bli liggande i en vecka i sträck men inte sluta amma heller, det senare har jag försökt med och jag har inte hjärta till det...Jag har även sökt sommarjobb men inte hört något vilket inte förbättrar självkänslan precis, men men tiden får väl utvisa vad som händer med det. Jag har även sökt jobb på IKEA som byggs här, som 10 000 andra personer också gjort. Förhoppningen är stora från min sida men realistiskt så tror jag knappats att dom vill ha en uska utan någon erfarenhet eller övrig utbildning.

Magnus, ja han får dra det tunga ekonomiska lasset med sin dåliga lön. Det blir ju inte lättare för honom när han får vara hemma p g a min migrän heller. Han ser blek och deppig ut emellanåt så pass att jag kan känna stor oro för honom. Jag tror att han tar han familjs svek väldig hårt och jag tror även att han känner så som jag, skammen inför barnen att dom inte har någon från pappas sida som ens ringer. Dock så ser dom i olika medier att farmor lägger ner otroligt med tid på dom andra barnbarnen, det gör ont i deras små hjärtan. Vi gör allt vi kan för minimera detta men dom ser och känner ändå. Det är lite som att förklara en borttappad favoritnalle med att det finns tusen på affären, vad gör det med sorgen över nallen som är saknad, inget tyvärr! Dock så måste vi inse att dom själva valt bort all kontakt med oss och barnen för det är inte ok att bara välja en av dom, nej som jag sa till dom alla eller ingen, dom valde då ingen!

Sanna går det bra för, lite berg och dalbana men vissa reflektioner börjar infinna sig hos henne, dom ger henne en aning om att hon bör vända sitt liv och att det vi gjorde var det bästa. Det är bara synd att hon fortfarande inte anser att en del av hennes vänner var skadliga, hon vill fortfarande söka upp dom efter behandlingstidens slut. Hon kommer för alltid att dras med STD sjukdomar efter hennes dåliga val. Jag blir fortfarande väldigt arg när jag pratar med henne eller ser henne, men känslorna blandas med ömhet också, vilket jag är glad för. Hon satte oss i skuld p g a en massa orsaker jag inte vill gå in på, vi fick helt enkelt ta stora lån p g a henne som nu är svåra att klara av. Mycket har blivit förstört på genom hennes framfart och val, det är svårt att förlåta och såren är för färska ännu.

Madde har haft sin premiär av musikalen Annie och jag är så stolt, vilken prestation hon gjort! I 6månader har dom tränat och övat i mängder, vilket gav resultat. Hon håller även på med sin konfirmation som hon tar i juli, det är inriktat på rollspel och teater vilket verkligen passar henne. Skolan tar otroligt mycket tid och valen inför gymnasiet nästa år är skrämmande för henne. Det enda man kan göra är att vara stödjande och ge en hjälpande hand när det, och där det behövs.

Jordan har påbörjat sin resa till dom läsandes värld vilket innebar nya lån igen och en stor kostnad, men vad ska man göra annars? Valet var ju att vänta minst 1 år på logopedens och psykologens utlåtande innan man kunde få in rätt hjälp till skolan. Detta hade betytt att han får gå om klasser, förlora kompisar och börja om, nej detta vill jag inte att han ska behöva gå igenom. Nu har denna privata lärare och upphovsman till just detta speciella program sagt att Jordan är dyslektiker och måste få denna hjälp även i skolan, dock så kostar det skolan en hel del att köpa in så i väntan på om dom gör det kör vi på hemma med det. Men något annat tynger honom, jag både ser och känner det men vet inte vad det kan vara,,stor oro.

Kevin är uppsatt på operationslista för hans öron och det är för mig en stor oro, just sövandet som väntar honom. Usch jag tror alltid att dom inte vaknar igen. Annars är allt lugnt med honom, vår busiga speltokiga pojke.

Max är en underbar unge som jag har stor, mycket stor separationsångest för. Jag bävar för hans dagisstart i höst och inför sommaren, om jag ska jobba. Det känns som hjärtat krossas när jag tänker på timmar utan honom där vid mig. Han är 1 år nu och är alldeles fantastisk, precis som dom andra är, så älskade och underbara. Dom är mitt liv och min mening. Max kryper och går inte alls, hans sätt att ta sig fram är att åka på rumpan och det mina vänner, går undan! Det ser så roligt ut och han gör exakt som Madde gjorde som heller aldrig kröp. Dom två är tvillingsjälar på alla sätt, så lika i allt!

Ja de var väl en liten uppdatering, nu är det dags att koka spaghetti till krassliga småpojkar som gäller tydligen.

Kram