Jag har ingen aning vad som hänt med blogginläggen men dom blir inte som jag vill eller innehållet blir ju vad jag skriver men själva upplägget, styckeindelningar o s v blir bara tok. Jag önskar verkligen att mitt liv kunde bli exakt som jag skrev i bloggen, då skulle jag börja med att skriva att människor skulle respektera mina val. Jag skulle även skriva att mitt konto skulle visa på ett större belopp än min yngsta dotters vilket är väldigt pinsamt att erkänna att det inte är, jag skulle även vara strålande vacker, 30kg lättare och retsamt lycklig....

Nu till den svarta sörjan...

Lyssnade på radion här om dagen där det talades om drop in dop i Stockholm, vilken förträfflig idé tyckte jag då jag varken kan eller vill ha ett stort eller dyrt dop. Vi har gjort det fyra gånger och kände att för vår skull och våra barn så skulle ett litet intimt familjedop vara kanon. Min första tanke tidigare hade varit ett hemmadop, men så nämnde dom i samma inslag att detta även gällde Borlänge nu på söndag. Sagt och gjort ringde jag och hörde mig för och allt verkade jättesmidigt och ändå familjärt på något vis. Det skulle bara vara familjen och en middag efter...

Den blivande faddern som faktiskt är lite påtvingad av min mamma vart rosenrasande då hon endast verkade intresserad av själva uppståndelsen av dopet än av att vara fadder genom hela sitt liv, och en förebild till Max! Jag har själv valt min äldsta bror som jag avgudade som liten och som alltid varit ett större stöd än han är medveten om, vilket känns jättebra. Dock så fördunklas allt av den ena faddern och min egen mamma som tydligen fått tillbaka den mörka sidan av sig själv igen, verkligen beter sig barnsligt. Ett telefonsamtal med hemska ord och anklagelser bekräftade detta. Vid Kevins dop krävde hon att vi skulle hålla dopet i deras hemstad då det var enklare för henne och för den snyltande av mina bröder att komma. I samma veva fyllde jag 30år och det enda sättet att bli uppvaktad var enligt min mamma var för mig att åka till min mamma, dom hade varken tiden eller orken att komma till mig. Jag tillbringade den dagen ensam, vilket jag sedan liten alltid gjort! Dock så förgylldes den av en kär vän som jag knappt kände då här i Borlänge,,underbara Jill, tack igen!!!

Hur som helst så är jag van, men det är klart att det är sårande. I alla fall, dopet hålls i enskildhet med MIN familj på söndag med efterföljande restaurangbesök, men det tänker jag ta bara vi får dopet som vi vill, i ett lugnt kärleksfullt sinnelag...

Ledsen för all sörja som jag trodde var förbi,,,men det som göms i snö kommer fram i tö.

Kram