Det var ett tag sedan jag skrev här men orken har inte infunnit sig och energin till det mesta är som bortblåst! Dock ska jag försöka uppdatera den lilla men ack så betydelsefulla miniskara av läsare som jag har. Mamma, ja hon verkar vara tillbaka men ändå inte! Den lilla kontakt vi påbörjat att etablera efter år av dålig kontakt, har nästan helt fallerat. Förmodligen beror det på att min osympatiska snyltande bror intagit sin plats vid tronen som han ser det, ljuger, lurar och nästlar in sig på ett omänskligt sätt men som är förväntat. Han är snart 50år och kan förfarande inte leva utan alla bidrag från mamma, hus, hem och hans levande påkostad av mina föräldrar. Jag har därför valt att dra mig och min familj undan eftersom jag vet att det kostar mer än vad det smakar att ge sig in i en bitter fajt om rätt och fel igen. Mina föräldrar har åter gjort valet att lita på denna människa och till viss del måste jag förstå det eftersom det är deras son, men jag är ju deras dotter å andra sidan. Dock är det inte värt det, visst känns det otroligt ensamt och saknaden efter någon att prata med är stor men jag har varit i denna situation tidigare och vet att tiden läker såren igen... Jag måste sluta tro på att människor är goda bara för att dom vill, jag måste även sluta tro på att en annan människas hjälpsamhet är gratis. Med detta i bagaget så blir man bitter och arg i bland och känslan av uppgivenhet griper ett fast tag runt hjärteroten och nästan kväver mig. Jag tror nästan att den svarta illaluktande sörjan ska äta upp min själ, den känns liksom ihålig och tom numera. Sanna ställer verkligen till det för sig hela tiden och nu så har även Madelen visat vad detta gjort med hennes inre. Jag ringde till skolkuratorn och ville få henne att prata med Madde så att hon inte håller allt sitt svarta inom sig, vilket hon gjorde. I det samtalet framkom det att Madelen känner att Sanna gav en väldigt skev bild av allt som pågår här hemma, att Sanna är roten till mycket trassel och att hon gör det omöjligt att leva med henne för oss andra. Att Madde älskar sin syster men samtidigt känner otroligt hat och frustration gentemot hennes sätt att agera och hennes attityd mot oss och andra. Genom allt detta blir det svårt att hålla lågan mellan mig och Magnus brinnande, orken till närhet på något plan alls finns inte. Vårt liv består bara av att göra livet för barnen någorlunda levbart, av möten och av att ständigt leva, äta och andas Sanna. På något sjukt och obegripligt sätt så njuter Sanna av att skapa denna dramatik runt sig och bråkar jag och Magnus så flinar hon bara...Usch jag önskade att någon kunde förstå vad som händer henne och se det vi ser, hjälpa oss att förstå henne på något vis. Eftersom hon alltid döljer detta beteende så ser ingen det, bara vi här hemma och tillslut känner man bara tomhet och vanmakt.... Livet är inte lätt just nu,,,men vi försöker att njuta av våra älskade barn..... Kram