Mirakel,,eller?

Jag vet inte om det var alla snälla tankar, böner eller bara ödet som gjorde sin entre och lät min mamma få stanna hos oss, jag vill inte veta jag är bara tacksam att hon just är ett, mirakel! Enligt alla läkare så är hon ett sådant, sviterna efter proppen och blödningen har gjort henne svag i vänster sida, minimalt efter i vissa uttal men annars nu mer närvarande i både tanke och kropp. Jag trodde verkligen inte att det kunde hända, att en människa återhämtar så här bra efter detta fruktansvärda sjukdomstillstånd. Kanske är jag lite yrkesskadad och har sett vad en Stroke gör med människor i alla åldrar tyvärr!

Naturligtvis är jag mycket tacksam och glad för min mamma men känner mig puttad åt sidan av min bror genom hela denna tid. Han och hans familj är vad man kan kalla snyltare av stora mått mätta och finns bara tillhands när han eller någon i hans familj behöver pengar, mat eller tjänster. Under mammas sjukdomsfall så har han hovrat runt henne och min pappa på ett näst intill patetiskt sätt och stött ut alla andra syskon. Nu skulle man kunna tro att han förstått allvaret i att mamma inte alltid finns kvar eller att han helt plötsligt insett hur mycket han älskar henne och blev rädd...Det är mycket tveksamt tyvärr då jag känner honom mer än väl och har många gånger sett hans brutala och egoistiska sätt. Nu ska jag inte älta detta men jag blev sårad, mycket sårad och mycket beror säkert på att jag nyligen fått barn. Jag hoppas för mammas skull att han gjort en helomvändning och att jag har fel.

Mamma ringer mig igen och det känns skönt samtidigt som jag känner att det i hennes röst finns en ny och annorlunda kvinna. Jag hör hennes röst och känner igen den men det ligger något i den som får mitt inre att rysa av obehag, kan inte förklara det riktigt. Hon har problem med att komma i håg vissa saker, basala saker som att stänga av vattenkranen eller att göra rent sig ordentligt. Det har även framkommit saker som jag visste för länge sedan som kan ha drivit på Stroken, men det är inget jag vill ta upp här. Vi kan bara hoppas att allt löser sig till det bättre...

Vi insåg även att en extra bil var nödvändig för att klara vardagen med fem barn och det har tagit hela vårt sparkonto vilket gör mig skakis. Det var inte mycket på kontot men det var så att det räckte till akuta saker som att ersätta trasiga skor, kläder eller en extra veckohandling om det kniper. Nu är det tomt och jag har panik över det, egentligen en bagatell i sammanhanget med allt annat som hänt och till det faktum att många inte ens har råd med en bil. Ska jag vara helt ärlig så har inte vi heller det, vi vill bara tro det!

Problemen hopar sig över oss igen och som glasyr åt kakan av händelser så glider jag och M längre och längre i från varandra. Allt i vår vardag handlar om Sanna, mamma och ekonomin....Mamma och ekonomi är en sak men Sanna är en helt annan, jag börjar få väldigt svårt att förlåta henne för alla dumma saker och fula, fula ord som kommer ur hennes mun. Var hon än är så skapar hon drama och får allas värld att snurra runt henne, alla vi andra får ge vika och flytta på oss, jag vill inte ha det så! Hon är min dotter men jag börjar bli bitter på henne och det är inte ok, hur hittar jag tillbaka och går det ens att göra igen??

Vardagen är här för oss med nya Max som fortfarande är täppt i näsan men ingen RS-virus än så länge, puu! Han växer och frodas, dock lite krånglig vid matning då han för det första valt en favoritsida och maten kommer så fort att han inte hinner med riktigt, sväljer luft och får ont i magen. Annars är han en riktig guldklimp!!!

Jag hoppas att allt lugnar ner sig nu ett tag framöver, men dessa tre vändor varje morgon med hämtning och lämning kommer nog att driva mig vansinnig tills slut. Men, och det är ett stort men, jag har mina barn och som tack och lov är friska...

Kram