Tomhet

Våren har lämnat oss, Sommaren är på väg, men vintern har tagit över mitt hjärta! Jo, så känns det faktiskt...

Det låter kanske konstigt men jag kan inte förklara det bättre. Det känns kallt och blåsigt, inom mig bor det bitterhet och det mesta känns bara så meninglöst. Naturligtvis älskar jag barnen och M men bortsett från det så längtar jag bort varje dag, jag söker ständigt efter något som ska göra mig lycklig, något avgörande. Vad är egentligen lycka, har jag inte lycka?

Om jag ser bortom drömmarna så ser jag mig boende på en gammal gård nära Helsingborg, en oas av vattenfall, växter, små trollstigar överallt och ett vackert inglasat lusthus. Jag känner lycka i den tanken och jag tror att man kan bryta upp och uppfylla drömmar om man bara satsar lite, sliter lite! Dock så är det något svenskt över mig, något förnuftigt som inte tillåter det och kanske är det lika bra för vem vet, finns lyckan där när jag kommer eller bär man alldeles för mycket bitterhet att den inte finns någonstans!

Jag har perioder av dessa djupare depressioner, eller inte depressioner men sorgsenhet av att sakna något, av att ha förlorat något kanske...Vid dessa perioder så är jag bara sorgsen, uppgiven och känner mig inte levande. Jag tvivlar på alla val jag gjort eller står inför, jag känner inte någon ömhet inför livet bara vemod och saknad. Detta visar jag inte någon för jag vet ju att det går över med tiden, men ibland så skrämmer tanken mig om att känslan denna gång, kanske dröjer sig kvar...

Vi har alltid satt våra barn främst och det har denna vår gjort att vi har det väldigt knapert ekonomiskt och det tär på mig. Nu börjar utlandsresorna bland barnens vänner, planerna stora som små tar form och dom minsta undrar vad vi ska göra medan dom större inte längre frågar. Det gör ont i hjärtat och vid dessa stunder så funderar jag på om vi bara skulle ha nöjt oss med två barn, skaffat en varsin högskoleutbildning och rest med barnen. I samma andetag så fyller alla mina barn mitt hjärta av kärlek till bristningsgränsen och jag kan inte vara utan någon av dom. Egentligen tror jag inte heller att dom skulle ha blivit lyckligare av resor eller ett överflöd av materiella saker, men jag skulle inget hellre vilja än att ge dom en liten guldkant utöver det vanliga...Om jag ska vara ärlig så är barnen det enda bra beslut jag någonsin gjort!

Idag är Sanna kallad till tingsrätten för att vittna i rättegången om våldtäkt mot hennes vän. Usch det äcklar mig långt in i själen att hon ens hade vänner som dom som står åtalade för detta. Hon tar sådana omogna och destruktiva beslut i hennes liv som vi inte kan påverka alls. Ju mer vi försöker styra så drar hon längre och längre ifrån, avviker och ignorerar alla råd. Människor runt om oss försöker förstå men det är ingen som ser denna sidan av Sanna. Vid sista bråket vi hade så slutade det med ännu en lång spricka i ytterdörren där hon kastade kvastskaftet, hemska ord och ett brustet mammahjärta. Jag har fått rådet att stå ut, genomlida tonåren och glädjas åt det jag kan utmed vägen men ibland vill jag bara lägga ner min trötta kropp i gräset, sluta ögonen och aldrig mera öppna dom.

Bläää!

Förresten så gick jag faktiskt förbi min gamla dröm häromdagen, mitt favoritcafé är till salu! Ett litet gammaldags café,,,å tänk om man hade tiden, orken, ekonomin och främst kunskapen att ta över.....

Kram