Svammel anno 2012

Det känns verkligen som om någon ryckt undan den fasta punkten som jag så hårt klängt mig fast vid den senaste tiden, som om någon bara tagit mitt hjärta och sprungit. Jag tror mig veta vad det är som gör att jag känner det så här, en del är väl detta med S men jag vet att vi är bra föräldrar med all tänkbar kärlek att ge henne. Visst, det kommer att bli tufft ett tag framöver, men om jag ska vara ärlig så har det alltid varit så med henne. Nej kära ni, det är nog så illa att jag tror mig ha förlorat min identitet, Erika = arbetstränaren/eller vad hon nu är!

Jag har under dom senaste två åren arbetat mig tillbaka till verkligheten, till en punkt i mitt liv som jag borde ha passerat för länge sedan, ett fast arbete eller vad jag nu kan kalla det! Jag kände under en kort period på Tunagården att jag var på väg mot liv igen, att jag hittat mig själv och börjat känna mig säker. Tryggheten av att ha denna fasta punkt i mitt liv har varit min räddning när mörkret hade kommit för nära, när hoppet egentligen var ute. Jag fick en rekordstart och tog i för två, allt för att bevisa min duglighet, bevisa att jag är en människa att lita på och som man vill anställa. Dock så började jag inse att det enda jag egentligen var där för var för att underlätta för den ordinarie personalen, någon som gjorde allt det man skulle men även den som gjorde det lilla extra. När smekmånaden var över så började jag att förstå hur allt fungerade med oss från arbetsförmedlingen. Att på ett personalmöte få höra att om jag nu var villig att byta arbetsplats så skulle det egentligen bara innebära två saker för chefen, nämligen att hon skulle kunna spara in dom 30% av min lön som "hon" tvingades att betala och det skulle se bättre ut, i budgeten om jag försvann.

Tiden efter mitt "uppvaknade" var tung och jag såg fler tecken på varför jag var där, började inse att jag åter hade gått i fällan av att tro på att systemet hade förändrats och att det visst fanns människor att tro på. Det känns fortfarande ledsamt att tänka på allt som hände, hur utnyttjad jag kände mig och faktiskt var.

Vändningen kom mitt i min egen panik, jag bytte avd och hamnade på 3:an med underbar personal och inte som vad jag känt, utnyttjat mig alls. Dom lät mig bara bli en respekterad medlem i gruppen. Vid denna tidpunkt hade jag börjat få en del demoner att fajtas med hemma med S, samtidigt som känslan av att vara behövd och efterlängtad på jobbet gjorde mig livrädd inför det faktumet att den avlastningen jag kände på arbetet, bara varade under en kort period. Att jag skulle behöva ge upp mitt älskade arbete, mitt andningshål och vänskapen som fanns där för att bli arbetslös igen yttrade sig i två mycket låga om än korta perioder. Jag drog mig tillbaka och glömde prata med dom personer som betydde mest på jobbet, dom som jag kunde lita på. Jag kan dock försäkra er om att det inte är lätt att leva under denna ständiga press av att ha ett datum inpräntat i hjärnan och hjärtat, ett slutdatum. Jag lärde mig tillslut att leva jämsides med det, jag var ju där för dom gamla och gjorde vad jag kunde för att dom skulle känna sig älskade så villkorslöst som möjligt.

Nu är datumet inte passerat, eller det är det väl i och med att graviditeten satte stopp för den tunga delen av jobbet och jag är sedan den 22/12 100% sjukskriven. En oplanerad graviditet som jag inte kan njuta av tyvärr! Jag älskar bebisens sparkar och liv därinne, men allt härute i livet är tungt och ledsamt.

Tillbaka till varför jag ens påbörjade detta inlägg, jag har tappat bort mig själv genom att året är nytt, julen är förbi, M börjar jobba igen efter två veckors pappaledighet och jag har förlorat mitt fotfäste i arbetslivet! Jag har ingenstans att vända mig den dagen min föräldraledighet är över, jag har förlorat det som betydde så mycket för mig, mina arbetskamrater och mitt älskade arbete. Jag visste ju om detta, chefen har ju så många gånger påpekat att detta skulle hända. Det fanns inget utrymme för mig den dagen AF slutade att betala för mig, det fanns inget utrymme i budgeten för mig,,,inte någonstans! Som sagt, jag fann mig i detta men ändå så är hålet i hjärtat stort och tomt!

Vem är jag nu?

Kram