Saknad

Är det egentligen ens möjligt att sakna någon så att det gör ont i kroppen, att hjärtat värker och hjärnan bara spelar upp olika skräcksenarium om och om igen? Jag menar, dom jag saknar finns ju här varje dag, mina barn och min man dom är ju precis här, varje dag och ändå är saknaden så stor.

Kan det vara att hjärnan vill ha det som det var förr, men när var allt perfekt om det är det hjärnan eller hjärtat menar och längtar efter. Det har ju alltid varit turbulent i våra liv. Dock så har vi nästan alltid varit lyckliga trots allt som hänt, lyckliga för att vi har varann. Nu har det varit extra tungt en period men jag har alltid känt mig trygg med vetskapen om att jag har en underbar familj och ett säkert äktenskap. För visst är jag väl trygg? Är det något sådant som någon försöker varna mig om, är det något bortom dom vita fluffiga molnen? Jag älskar verkligen M vilket kanske kommit lite i andra hand när allt annat tagit så stor del av oss. Bebisen i magen har tagit mycket energi, så oplanerat när jag står där med beslutet att sterilisera mig och bara ägna mig åt barnen som vi har och åt varandra, bara jag och M! Livet har verkligen vänt upp och ner på vår vardag, ställt saker på sin spets.

Nu ska ingen missuppfatta mig för bebisen är väldigt efterlängtad och en gåva för oss att vårda. Bara det faktumet att den fick liv därinne trots vissa ansträngningar att inte låta det hända, om ni förstår mig rätt!

Tillbaka till saknaden! Hur är det då möjligt att sakna någon så här mycket och varför, i ordböcker så stor det i direkt betydelse följande, saknad = känslan av förlusten av något. Vad har jag förlorat? Förståndet kanske, för hur jag än gör så rinner tårarna och dom slutar aldrig, kanske är det hormoner! En kris kanske, en kombination av hormoner, S, efter julen antiklimax, ensamheten och saknaden av ett vuxenförhållande med min älskade M....Vad det än är för anledning till denna smärtsamma saknad så gör det ont, riktigt ont....

Kram