S

Det börjar bli lite tjatigt att välla ut den svarta massan här bland er fina bloggläsare, men det är ju så det är just nu, bebisen, livet och S. Håll ut, det vänder i april sjunger ju den underbara Peter Lemarc, och vem vet, kanske gör det det!

Turerna med S har tagit en allvarligare vändning, nämligen den förbi socialkontoret, dock på vår egen begäran. Vi visste inte hur vi skulle agera i alla dom knepiga situationer som hon hamnat i den senaste tiden, så det enda rätta var att kontakta dom för eventuell hjälp. Nu har vi avklarat ett första möte där och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om dom verkligen vet hur dom kan hjälpa oss. Det känns konstigt att sitta och lyssna till deras ursäkter för hur ett dåligt, farligt och aggressivt beteende gentemot oss andra i familjen rättfärdigas av en myndighet. Det jag ofta hör och ser i all litteratur om tonåringar är att dom genomgår ett struligt känsloliv och har rätt till ett annorlunda beteende. Jag ställer mig väldigt tveksam till dessa åsikter, visst, jag är inte någon expert, eller doktorand i ämnet men jag har även varit en strulig tonåring. Jag har sett många av mina dåvarande vänner som hamnat i snarlika situationer som S och som aldrig haft det beteendet hon har.

Det skrämmer mig att S inte har en gnutta ånger i sig vilket hon också påpekar själv, empatiförmågan är störd! Hon säger själv att hon njuter av att göra illa någon av oss, hon säger att hon får en skön känsla av det som efter en stund lägger sig. Är detta normalt? Nej, inte enligt mig men jag är ju som sagt ingen expert.

En annan sak som sårar och gör mig illa är att S själv säger att hon inte vill tillbringa någon tid med hennes egen syster för att dom då bråkar hela tiden, inte heller med hennes småbröder just för att dom är rädda för henne. Vilket inte riktigt stämmer för bråken som dom har systrar emellan är helt normala. Madelen är den som ofta ifrågasätter S agerande i situationer och då blir S arg, medan S ifrågasätter varför M alltid är så direktcitat "jävla skötsam jämt". Dock så går det bra att vi ska, eller möjligen jag ska ta med henne för en fika själv, men att hon inte vill tillbringa en dag eller ens någon timme med oss som familj. Vi har ju en tradition av att bowla, äta ute, gå på bio eller bada som en hel familj en gång i månaden som hon vägrar medverka i. Jag anser att man som 15åring kan medverka till en sådan dag för att även kunna smita i väg med någon av oss föräldrar för en ensam fika i bland.

Genom detta möte så känns det åter igen som om allt ska vara på S villkor, att hon får bete sig hur hon vill men samtidigt bli belönad med rätten att styra över hela familjen. För så är det faktiskt, ger man henne en liten gnutta av något så krävs det bara mer och mer och mer, orealistiska saker! S sa även att om hon inte genast efter ha gjort något får något mer i gengäld så blir hon hysterisk och förstör för övriga, endast för att hon inte fick sin vilja igenom direkt! Inte heller normalt enligt mig, men kanske normal för henne i hennes eventuella sjukdomsbild vilket vi då behöver större förståelse inför.

Att dölja ett destruktivt beteende till varje pris inför den vuxna världen är S en mästare på, hon har lärt sig den manipulativa konsten och bemästrar den väl. Dock så har den lyst igenom vid ett flertal gånger den senaste tiden, jag tror inte att S orkar hålla den uppe längre. När någon ställer en för närgången fråga eller ställer henne tillsvars för något hon gjort, så ser man dom becksvarta ögonen och vibrationen i händerna över det kommande utbrottet. Oftast så håller hon minen tills dörren hem stängs då helvetet bryter loss.

Kanske låter detta hemskt ur en mammas perspektiv, och det är det också, hemskt att leva i detta år efter år! Jag har sedan länge misstänkt att det finns någon bakomliggande orsak till detta beteende, någon sjukdom! Det känns skönt att få det utrett nu. Jag älskar min dotter oerhört mycket annars skulle jag sedan länge lagt ner denna ständiga strid, men det gör jag inte.

Jag har en underbar dotter som förmodligen behöver medicinsk hjälp och terapi för att bemästra utbrotten och finna sig själv. Vi som familj behöver lära oss hur vi ska agera runt S och hur vi i framtiden på bästa sätt kan hjälpa henne. Betvivla oss inte i vår styrka, kraft, och otroliga vilja att stödja henne för det finns det massor av men vi har även snart fyra andra barn som behöver uppmärksamhet, styrka och massor av kärlek....Dom får varken vi eller övriga släkten inte glömma, dom ska få samma stöd, samma oerhörda kärlek som S. Är detta något som någon i vår omkrets inte klarar av, så ber jag dom nu att gå av respekt för vår familj.

Kram