Sopa utanför sin egen dörr?

Något att lägga sin energi på? Nej egentligen inte så detta inlägg borde verkligen sluta här, men jag är ju som jag är och kan bara andas ut all svart sörja här, till er, dom få men mycket hjärtliga läsare jag har!

Finns det något värre än överpretentiösa individer som hela tiden spelar på andras samvete. Människor som föder sin egen energi på andras ibland hemska livsöden, eller människor som gärna snyltar sin energi i andras förråd? Nej fy för dessa osäkra små människor som verkligen drar ner andra i sin egen sörja. Det är ju faktiskt så att man någon gång måste inse sin egen skuld i den situation man hamnat i. Visst kan man mot sin vilja hamna i råtthål som är svåra att ta sig ur själv, men man måste väl ändå utföra någon typ av medhjälp att förändra situationen. Om man fortsätter gräva gropar genom sitt liv och sedan står där med valpögon när någon annan sedan får ösa igen hålen efter sig, är man bara lat och en riktig energitjuv. Det gör mig ordentligt förbannad när människor har alla tänkbara skyddsnät runt sig, all tänkbar hjälp till sitt förfogande och ändå står där och bara tar emot mer och mer och mer utan att någonsin lätta så mycket som ett finger. Usch jag är verkligen upprörd och besviken på sådana människor!

Genom våra snart 15år av föräldraskap har många försökt att styra och ställa över hur vi uppfostrar våra barn. En del har t o m ansett sig kunna allt om denna del av livet när dom själva aldrig ens haft med barn att göra, hur tänker man då? Det är väl klart att man som föräldrar ganska ofta gör fel, tar fel beslut men det tillhör ju mognadsprocessen till en bra förälder. Så länge man träder in i rollen som förälder med intentionen att barnet är ett lån och ditt att älska och lära för framtiden så anser jag att man gör sitt bästa. Det är inte lätt att vara en mamma eller pappa, men ibland slår det mig att det tydligen är fullt tillåtet att vara andras mamma eller pappa när man tror man vet bäst! Ok, har man full insyn i en familjs liv och det handlar om misshandel eller vanvård, då ska man ingripa men ta reda på att det är för barnets bästa och ej utan grund man gör det och inte för sin egen illviljas skull.

Jag kan ärligt säga att vi gör allt för våra barn som så många andra, vi lever inte för våra barn men vi lever med dom och älskar dom oerhört! Vi är en bra familj som kämpar med alla rätt och fel. Dom beslut vi tagit den senaste tiden har varit en del av vår kärlek för våra barn. Vi har det jobbigt med vår tonårstjej men vi har kraften, viljan och all kärlek som behövs för en ljus framtid.

Anledningen till min ilska och frustration är inte tagen av en nutida händelse utan en egen observation där jag själv blir förvånad över hur man efter så mycket inblandning i andras uppfostran kan kräva så mycket tillbaka nu! Alltså, hur tänker man när man till en ung familj yttrar sina åsikter vida öppet utan någon som helst referens, för att sedan många år senare kräva respekt för sin egen uppfostringsteknik, för sina misstag som förälder och för sitt sätt att leva. När man kräver all hjälp men gör tvärtom, vägrar konfronteras med sin egen skuld i alla röra men ändå, fortfarande låter andra rensa ens väg och sopa igen hålen? Jag tycker inte synd om denna människa och tänker inte sopa efter den. Det är väl kanske lite som man säger i det alltför sanna ordspråket, synden straffar sig själv!

Samtidigt så önskar jag inte den smärta och alla sårande ord som vi en gång fick uppleva, på någon annan människa....

All kärlek, kram