Detta är väl kanske en bra tidpunkt att släppa bomben eller min lilla hemlighet, det beror väl på hur man väljer att se det antar jag. För mig, för oss har det varit lite av båda men tagit oss helt på sängen och det har varit en tid av panik, ångest, lycka och verklighetsförvirring. Utan större omsvep så väntar vi åter igen barn med ankomst någon gång i början av mars. Jo jag vet, vi har ju redan fyra och tiden eller ekonomin tillåter väl egentligen inte fler barn men av någon anledning så finns den där inne fast vi tydligt och klart inte skulle ha flera.
Nu hör ju jag till dom människor som oroar halvt ihjäl sig inför varje graviditet och denna gång är inget undantag tyvärr. Känner mig inte gravid längre, har ingen mage förutom hullet som svullnat upp mer än vanligt, inget bubbel eller annat mera påtagligt utöver plusset på stickan den 11juli. Jo jag har ju sett en liten bananliknande figur på ett ultraljud för 6veckor sedan men mycket kan hända på dom veckorna. Jag har nog heller inte tillåtit mig att känna något p g a omständigheterna, jag menar det oplanerade i det hela.
Gubben ville absolut inte fortsätta denna graviditet och egentligen inte jag heller men för min del var det oron över allt praktiskt. Vi har gett bort alla bebis saker och rent psykiskt börjat ställa in oss på att ägna resten av livet åt dom barn vi har och det liv vi vill leva nu. Alla tankar snurrade rejält men kärleken till ett liv som mot de flesta av oddsen kärleksfullt skapades kan jag inte bara låta försvinna. Om det nu finns ett liv därinne så vill jag ge allt av mig till denna nya person, precis med samma djupa kärlek som jag ger alla barnen.
Är nu i v17 och känner mig nog inte lugnare förrän liten gör sig påmind, före det tror jag att jag lever vidare med mina medfödda och ständig närvarande katastroftankar!!!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar