Bebis, familj och marknad

Jag sitter här vi köksbordet och funderar över livet, över dagen och över bebisen i magen. Hur kommer vårt liv att bli med eventuellt fem barn? Kommer vi att klara det, kommer vi att gå under eller kommer allt bara få en ny och mera betydelsefullare mening med denna nya individ. Lever den, mår den bra, har den någon kromosomavvikelse med tanke på min ålder, kommer jag att se ut som en överviktig elefant när den kommer? Vad kommer alla att tycka, jag menar att dom flesta i vår omgivning är rätt duktiga på att förmedla sina åsikter när dom är negativa men själva inte ta emot detsamma. Jag är heller ingen "fan" av kritik men ger jag den så räknar jag med en hel del tillbaka också. Jaja, för oss är denna bebis välkommen även om den inte var planerad.

Tankarna på att något är fel har varit stora denna gång, men jag har också fått bära dessa själv då jag inte delat hemligheten med någon förrän nu. Eller egentligen så har jag berättat för en kär vän för ett tag sedan, men denna vän är långt borta och jag vet inte om hon vet just hur mycket hon betyder för mig... M valde att låta allt vara och bete sig dom första månaderna som om den inte existerade. Det var tungt under den tiden och jag undrade faktiskt vilken människa jag egentligen delade säng med, inte kände jag igen den iskalla mannen bredvid mig längre. Nu har vi vant oss vid tanken och jag tror att det var hans sätt att bearbeta den chocken och det faktum att vi nu får skjuta upp vissa planer ett par år till. Det var nog med skräck han sov den första tiden, kände nog sig lurad på något vis! Mina tankar var liknande men för mig som har denna lilla varelse i min mage är det lättare att hantera och vi kvinnor bearbetar nog snabbare när det gäller dessa saker.


Livet annars då? Ja vad säger man, jag vabbar i vild förtvivlan och undrar över hur vi denna månad ska klara oss med tanke på att FK inte är särskilt snabba på utbetalningar. Dock så gläds jag över att vi "bara" har 3st par vinterskor, lite långkalsonger, mössor och vantar kvar att inhandla.

Vi var på marknad i helgen i Kopparberg men det var inte lika roligt som förr. För mycket folk, mycket plast och ingen hemkänsla kvar. Vi bodde ju där för en hel del år sedan och tyvärr satte många av dom sista minnena sina djupa sår och dom tycks spricka upp när vi är där. Trösten i det hela brukar vara att två av mina favorit människor finns där, gammelmormor och gammelmorfar! Denna gång fanns det mer än bara gamla sår som gjorde ont, denna gång såg jag hur gamla dessa två personer blivit och hur slutet på deras livssaga närmar sig. Jag såg två människor som inte riktigt får det slut dom förtjänar med en samlad familj och massor av kärlek! Konstigt att vi inte kan vara omtänksamma utan egen vinning i en situation så tragisk som denna. Jag vill och arbetar för att gamla människor på livets sista stig ska få det avslut dom förtjänar, en tid fylld av alla saker och känslor som gör att dom mår bra och är lyckliga,,,men det finns tydligen undantag där jag inte kan göra något! Nej, jag vill inte gå djupare in i detta och det behövs inte heller, jag måste låta dom fina minnena få den största platsen och bara låta dom veta att dom för alltid finns i mitt hjärta. Dessa två människor ställde upp och gav oss som ung familj den kärlek och omtanke vi som mest behövde just då, dom vart vår psykiska livlina kan man säga.

Jag har varit under ganska stor press ett tag och jag känner ingen eller väldigt lite lust för mitt annars så älskade valde yrke och arbetsplats. Stegen dit är tunga och jag vet faktiskt inte varför det blivit så. Klumpen i bröstet är tillbaka, sömnlösheten och tröstätandet likaså! Jag tror att jag behöver en förändring men vet inte vad det skulle kunna vara, en flytt kanske till ett annat land, större eller mindre stad, byte av yrke??? Frågetecknen är många men det hoppas jag få fundera på ett tag framöver, när höstmörkret och julens glada tid är här på riktigt.

Kram