?

Nej, nej och åter nej, ännu en dag som börjat fel igen! Det känns nästan som om mitt liv just nu är förföljt av en skugga, kanske låter heltöntigt men så känns det. Dagarna börjar med bråk eller missförstånd, slutar med besvikelse och likgiltighet. Stillestånd i vårt så annars fina kärleksliv, alla rutiner som bortblåsta, maten smakar inget gott, lusten och livet borta och vart tog allt vägen?

Det var som en otäck mardröm, vaknade kallsvettig mitt i natten och bara började ifrågasätta all existens och mening med allt. Misstänker att Jojjes operation, oron för bebisframtiden och denna rent ut sagt för jävliga månad rent ekonomiskt har ett finger med i spelet. Det hjälper väl inte att vi, eller särskilt Jojje och Kevin är så krassliga hela tiden. Jag har dessutom lite känningar från foglossningen när jag gått en hel dag, men inte så jättemycket.

Det som skrämmer mig mera är egentligen att kärleken får stå tillbaka, nästan som om den är på vinterförvaring. Tänk om jag inte hittar den igen, om vi kommit ifrån varandra, om lågan slocknat och alla dom andra miljoner klyschor som finns! Tänk om vi är en av alla i den dystra statistiken som går skilda vägar efter 20+ år? Hemska tanke men man måste vara två i ett äktenskap, just nu lever vi som skilda redan. Jag tror inte att allt ska handla om sex men det är ju onekligen en stor del av ett äktenskap, men tiden och orken för sånt finns inte. Vi går bara runt som två falska människor som egentligen inte vill något hellre än att leva med varandra, tror jag i alla fall! Vi hittar inte tillbaka just nu, kanske vi kan skylla allt på händelser, på barndomen, på vädret eller på ekonomin men faktum kvarstår vi måste båda kämpa med glöden annars är den redan förlorad.

Mina känslor är inte borta, min kärlek är djup och kommer alltid att finnas kvar även om vi inte gör det, men räcker det?

Livet annars då, nja Sanna ser vi med mycket äldre killar på stan men kan inget göra. Vi gick in på ungdomsgården och kollade upp var hon brukar hänga, verkar vara en bra plats med personal från svenska kyrkan på plats hela tiden. Om hon bara var där ändå, men tydligen är innerstan mycket coolare att befinna sig på, röka och prata med dom äldre. Vad ska man göra, vi har satt tider, hon sköter skolan än så länge men som sagt tar på sig en allt för stor skostorlek...Hon vill inte ta ansvar för något som har med oss eller hemmet att göra såvida hon inte blir mutad då. Vi kan ju inte låsa in henne så det enda är väl att låta henne vara tyvärr, bara finnas om det behövs!

Madde pluggar, jobbar med reklamen, säljer jultidningar och är på hugget jämt, kanske lite för mycket men så länge hon mår bra så! Vi får vara med och stoppa lite då och då men överlag verkar allt fungera bra för henne. Oron för att hon skenar iväg och tar på sig för mycket av våra problem är fortfarande ett stående diskussionsämne här hemma.

Jojje har bara en dag kvar på bandaget så imorgon åker det av, skönt för honom! Han har tagit veckan hemma bättre än mig och valde att äta på kina igår. Jag brukar ju göra något speciellt med alla barnen, men det blir så himla sällan numera och tyvärr vill Sanna ha pengar istället för tid med mig. Men hur som helst så var det skönt med lite ensamtid med bara honom.

Kevin älskar dagis men jag har dragit öronen åt mig över vissa händelser. Konstiga samtal efter att jag påpekat att den nya fröken dom tagit in var den största anledningen till av vi var tvungna att byta plats så abrupt för ett år sedan. Visst, det är ju bra att dom frågat om hur vi känner men i samma mening så bedyrar dom hennes "gudomlighet", hur jättebra hon jobbar med övrig personal osv. Jag har sett vad hon går för och hur hon gör och litar inte ett dugg på henne, fy det bara klumpar sig i bröstet när jag ser henne där med min son. Börjar han visa tecken på något avvikande byter jag till dagmamma istället, men det är ju jättejobbigt att behöva byta för honom så det blir bara om han visar tecken på att må dåligt igen.

Bebisen har inte hört av sig så igår ringde jag BM och frågade lite försiktigt om det fanns någon möjlighet att lyssna på den men backade när vi pratat en stund. Hon påpekade att det kan vara så att bebisen inte är så långt gången som vi tror, men hallå jag vet väl när jag sist hade mensen. Dock så sa hon att det kanske inte går att höra p g a bebisens position i magen och då blir jag ännu mera orolig, det har hon ju rätt i. Om det inte finns någon levande bebis så är det så det var menat att vara, det är sorgligt men så är livet! Nu väntar jag med alla negativa känslor och fokuserar på det positiva tills ultraljudet är gjort.

Kram