Då var operationen över och allt gick bra bortsett från att Jojje kräktes när dom skulle väcka honom, vilket gjorde att dom var rädda för att det hade gått ner i lungorna. Efter en timme med syrgas så mådde han bättre och efter ytterligare knappa 2timmar på avdelningen så kunde vi åka hem. Ja naturligtvis fick han välja mat och valde american take away pizza, ingen personlig favorit men det var hans önskan.
Denna operation har tagit ut oss alla psykiskt eftersom det var lite svårt att väcka honom vid operationen för ett år sedan, så vi var oroliga minst sagt! Dock så är den delen i alla fall över, nu kommer nästa svåra period, läkningen med bandage och allt kliande. Tur att vi hade Tavegyl hemma sedan vattkoppsinvationen i våras. Nu blir jag hemma en vecka framöver och vabbar, inget ovanligt med andra ord. Mina barn betyder allt för mig men jag blir lite nervös över den ekonomiska biten när vadd dagarna är fler än jobbdagarna denna månad. Nu är det som det är och jag är bara glad att alla är ok efter allt.
När jag sitter här och uppdaterar bloggen så ser jag ut över en fantastisk vy egentligen, frosten på taken, dom vackra färgerna på skogstopparna långt där borta. På radion pratar dom om glögg, jul och snön som snart ska falla. Igår såg jag någon som vill ha jul mer än jag, eller som i alla fall vågar demonstrera det redan nu med tänd julstjärna och adventsstake. Temperaturen kommer inte att överstiga 5 idag och solen glittrar över en klarblå himmel, härligt!
Dagens planer består i att shoppa till Madelen som fyller 13år på måndag. Vet inte om hon läser detta så jag vågar inte berätta om vad hon kommer att få men jag tror att hon blir glad. Det börjar att bli riktigt svårt att köpa åt dessa tonåringar eftersom det numera är fyrsiffriga belopp på deras önskan. Önskar verkligen att man kunde stå på sig och inte ta åt sig av denna "vill ha girighet" hos dom, men man vill ju bara deras bästa på deras dag och går på knäna för uppfylla alla deras önskningar trots att man inte egentligen kan. Mina barn har inte så många som hälsar på under födelsedagar så det går ju inte att jämföra med deras kompisar som har hela släkten på besök varje gång som dessutom kommer med massor av paket. Hur som helst så hoppas jag att dom ser att vi försöker vårt bästa.
Annars då, ja bebisen har inte hört av sig och jag är faktiskt lite orolig! Vissa dagar känns det ok att vänta ut ultraljudstiden men andra dagar är jag livrädd för vad den dagen kommer att medföra. Tänk om det inte finns något tickande hjärta, om det bara inte orkade slå längre... Tänk hur man kan förändra sig, från att vara helt utom sig av att inte vilja ha ännu ett barn till att få hela tillvaron att handla om detta efterlängtade lilla liv. Just nu väntar jag bara på ett livstecken men det som skrämmer mig är att under tidigare graviditeter så har jag sedan några veckor kännt rörelser. Egentligen finns det ingen annan väg än den att vänta till rutinultraljudet den 24okt, sedan ta det därifrån.
Kram och trevlig helg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar