Sol i sinnet

Det vänder! Trodde nog aldrig att det var möjligt och jag har många gånger varit så nära att ge upp.Jag satte min tro på alla lyckopiller i världen, någon av dom skulle hjälpa mig, dom skulle intas med ett glas vatten och alla mina problem skulle försvinna. Så är det inte, nu vet jag det! Jag har även alltid trott att människor skyller på sin barndom i alla tider, dom personer som hävdat detta har jag avfärdat och dess alla teorier. Nu vet jag eller jag börjar förstå vilken inverkan barndomen och fortsättningen upp i åldrarna påverkar en människa och dess själ, vilka spår det faktiskt sätter i en människas inre. År av kuratorer har givit mig tröstlösa nätter och funderingar om huruvida jag vill fortsätta att kämpa, att leta efter ett liv och eller efter mina mirakelpiller. När jag nu kom till en psykolog som jag absolut inte ville gå till vänds hela min värld upp och ner igen, hon finns där på ett helt annat sätt och ställer svåra frågor, sådana jag behöver svara på. Kanske var jag också mogen för förändring eller bara vuxit upp en smula. Hur det än var så har jag nu påbörjat en resa som är jobbig, väldigt jobbig men som ger resultat. Även om det låter helt knasigt så vill jag ibland stanna till och säga till mig själv, vem lurar du Erika, vem tror du att du är som vill hitta balans i livet och finna min lycka?! Mitt inre kämpar, det känner jag, och kraften kommer från en förståelse och en början till acceptans över att det blev som det blev, att livet inte var som det borde ha varit. Att det sedan fortsatta in i vuxen ålder genom att bli omgiven av negativa energier blev som ett lock över mig. Det fanns inget val, det fanns bara den vägen, jag följde med den enda strömmen som fanns. Hade jag varit starkare på den tiden så kunde jag kanske ha ropat på hjälp, hittat en gren att greppa efter men styrkan fanns inte och viljan var för länge sedan borta. Det är nu alla klyschor om barndom, egen vilja och man lever livet som man gör det kommer in. Jag har ju som sagt alltid sett ner på människor som skyller på barndom och omständigheter upp i vuxen ålder, men det är sant att omständigheterna och förutsättningarna är grunden för hur en människa färdas genom livet. Jag hade kunnat tagit andra beslut, jag hade kunnat gjort så mycket annorlunda men omständigheter och förutsättningar var vad dom var och blev därefter till min grund, minst sagt ostabil. Nu har jag börjat acceptera mitt liv som det har varit, alla fel och brister, alla krokiga vägar och gupp på vägen, dom gjorde mig till den jag var och är men dom behöver inte göra mig till någon jag inte vill vara längre. Jag tar sakta men säkert farväl av en sorgsen och olycklig liten flicka och välkommen till en annan men ändå samma vuxna Erika. Jag förstår nu varför mina beslut blev tagna ur ett barns perspektiv, om varför jag aldrig sett mig som vuxen och därefter inte tagit beslut som vuxen. Jag har inte alltid varit sann mot andra eller mig själv, jag har sett mig som den minsta människan, som barnet i alla sammanhang och har inte alltid förstått vad mina förutsättningar har haft för betydelse i en vuxnes värld i det sociala samspelet med andra människor. Jag har valt att låsa fast mig i barnet som aldrig fick bara vara barn, visst låter det knasigt, jag har befunnet mig i ett barns känslomässiga liv men ändå gått miste om alla dom basiska grunderna som ett barn har rätt till. Det värsta av allt är att jag intog samma riktning med min dotter, jag överlät henne till andra att ge henne grunden och det slutade i en katastrof. Istället för stöd slogs benen under oss av och vi förlorade varandra, men nu 18 år senare börjar vi hitta varandra igen.Ett barn föds inte ond, ett barn föds inte bara för att göra livet surt, det föds av kärlek, det är sedan upp till föräldrar och resten av världen att ta ansvar för, att ge allt som ett barn behöver för att känna sig önskad. Om då grunden, förutsättningarna och omständigheterna är dåliga så blir det inte alltid så och som jag, så inser man det i vuxen ålder och tycker att allt är försent. Det fantastiska med insikt är att det aldrig är försent, man kan göra en skillnad, man kan börja om även om det inte kan ske i födelseögonblicket så finns det alltid en ny början. Jag är så stolt över alla mina fem barn, dom är mitt liv och luften jag andas och jag ger allt jag har för deras liv just nu, NU, inte sen, inte igår utan just nu! Jag älskar deras röster, deras små andetag, deras tokigheter, deras vackra ögon och fylls av total lycka när jag får deras varma kramar, en 18 årings kramar är lika underbara som vår treårings. Idag börjar jag förstå vad som hänt och varför det hände, jag har mycket arbete kvar, hela mitt resterande liv och jag antar utmaningen.