Sluta älta och grubbla

Jo jag vet, förra inlägget var svart, mycket svart och det var eller är sanningen!

Jag är lite trött på alla pretentiösa människor som bara finns runt en när allt är ok! Jag har alltid varit duktig på att maskera när jag pratar med någon, men på senare tid har jag ingen lust med maskeradparty. En klämkäck fråga, hur är det med dig vännen går bra att ställa men personen tappar fort intresset när svaret inte är lika roligt, sluta fråga då!! Det är också ganska lustigt att vissa människor bara finns i närheten när den själv mår taskigt, då passar det på något vis att så lägligt finnas och gräva ner sig tillsammans med en likasinnad. Var är dom när man kämpar för sin överlevnad och behöver dom som mest? Jo jag vet, det är drygt att ha en vän i dåligt skick i släptåg när man själv är överlycklig, men den vännen behöver dig mer nu än någonsin tidigare!

Jaja, det var bara något jag behövde spy ur mig, klart!

Framtiden är riktigt oviss vad gäller ekonomin och det är vad det är men när problemen tar sig in i mitt hjärta och in i vårt äktenskap då är det bara rent obehag, det knarrar lite här och där nu. Så vad gör man nu då, lägger sig ner och dör, kämpar vidare, låtsas som om det regnar eller vad? Tänk om jag visste svaret på den frågan! Usch, just i dag vill jag inte ens beskriva den situationen.

Sommarvikarie blev jag inte heller vilket jag har svårt att acceptera när jag vet att det är brist på personal. Är det min arbetsträning som spökar, kan det vara så ryktet går bland enhetscheferna eller är det bara mitt sätt att skylla i från sig? Men jag är ju utbildad, har varit omtyckt men kanske yttrat ett ord för mycket till facket när chefen bara struntade i det avtalade mötet med Arbetsförmedlingen och jag fick sitta och skämmas, eller är det ännu en bortförklaring, ajaj!

Det finns inget mer jag kan göra för att förändra det som varit eller som sagts nu, så varför fortsätta grubbla? Jo, vi människor är ju skapade så, eller vi formar oss med tiden och blir i bland till dessa dystra, bittra bortförklarande små kryp. Jag känner mig ofta som en bortkollrad myra utan huvud, mer nu än någonsin för jag vill inte acceptera verkligheten. Jag vet att jag måste se sanningen i vitögat och gå vidare eller upphöra att existera men som sagt, jag orkar inte leva men vill inte dö!

Vad är det för fel på mig då?

Något som jag vet att jag själv irriterar mig på när jag jobbar är att jag ofta står i bakgrunden men samtidigt så sitter jag nästan aldrig och jobbar som en tok bara av en anledning egentligen, för att synas, för att bevisa att jag inte är helt värdelös men det verkar bara ha motsatt effekt tyvärr! Jag jobbar så mycket att andra känner sig åsidosatta och tar avstånd, jag vill vara överallt men tar inte den lugna vägen utan den hyperaktivast! Missförstå mig inte, jag är inte den bästa eller den som jobbar allra mest men jag är överallt och tar på mig för mycket att det blir fel, jag upplevs nog som en dryg människa.

Jag älskar verkligen att pyssla om min gamla, att baka en glömd kaka som påminner om en sommardag -34, eller att bara få finnas när tidens tand gör sig påmind och benen värkar en aning mer denna dag. Jag saknar det och vill så gärna vara en del av deras vardag och dom en del av min. Rutiner som kommer från ett fast arbete gör mig grön av avund när jag ser personer som inte vill vara inom äldreomsorgen, men som ändå får fasta tjänster. Jag vet att dom, som jag gått igenom alla år av vikarierande men det har ju jag med, dock så har vi aldrig bott på samma ställe tillräckligt länge för att ens komma i närheten av den fasta tjänsten. Nu vet jag inte längre om jag kan finna styrkan att kämpa igen...

Nu brer jag ut mina teorier hej vilt, men jag tror att det ligger något i den sjukliga pretentionsångest som jag känner i varje liten del av mitt liv. Jag kan grubbla och älta i månader över en blick, eller över ett sagt ord eller över en händelse, det är mycket påfrestande och jag måste sluta med detta. Jag är även en mästare på bortförklaringar, men jag vet att jag klantat mig och kanske inte får flera chanser nu.

Kram