Nu då?

Nu har den kommit, nu är den här,,,nej inte våren tyvärr, önskar verkligen att det hade varit den! Nej, den välbekanta känslan av panik över framtiden, hur går man vidare efter ledigheten med Max? Hur ska jag orka ta i tu med alla lösa trådar, hur ska jag orka hoppa runt som timvikarie igen? Efter det senaste året har jag ingen energi kvar till att ens fundera på arbete igen, även om jag vet att jag mår bättre av det när man väl kommit in i det, men jag orkar bara inte!

Så vart vänder jag mig nu? Jag måste nog ringa vårdcentralen och fråga om hjälp vilket ger mig skamkänslor, jag borde väl fixa detta själv, bara att kasta sig igen i elden igen! Jag laddade upp för ett samtal till den psykiatriska öppenvårdsenheten idag. Jag ville få hjälp med att organisera upp allt igen, för att få prata med någon som kan se min situation på lite distans. Men den snälla damen i telefonen sa klart och tydligt att jag var för frisk för att få komma dit, att jag bör vända mig till vårdcentralen i första hand och hon har kanske rätt! Jag är inte psykisk sjuk, bara nedstämd och lite deprimerad. Hon sa även Grattis Erika, du har haft en sund och frisk reaktion på en jobbig livssituation. Nu skulle jag kunna debattera detta med henne i all oändlighet men jag tror hon har rätt, i allt! Jag behöver inte vara där längre, jag behöver inte tillhöra den psykiatriska sjukvården där som hon sa ingen av deras patienter fungerar i ett socialt sammanhang, för jag fungerar väl, eller?

Jag har kommit till den slutsatsen att jag är behov av hjälp men att ta sig från A till B är svårt när motivationen är noll. När man är fylld till bredden av skuldkänslor, när man inser att man är 34 år, arbetslös med fem barn varav ett är på behandlingshem och ett miljonlån på halsen....

Min plan är att boka in ett besök på vårdcentralen, jag har redan bokat tid för KBT behandling eller i iallafall för ett bedömningssamtal, men tiden till läkaren känns mer skuldbelagt. Kommer dom att skratta åt mina bekymmer? Eller kanske säga att jag inte hör hemma där heller, vem vet? Tar mod till mig och bokar ett besök på fredag, om jag vågar.....

Jag känner verkligen inte igen mig själv....Vem är jag nu??

Kram