Livet blir inte bättre än så här!?

Nå, så hur gör man? Hur gör man för att vända negativa tankar till positiva, hur får man en omöjlig situation att bli möjlig och hur gör man för att vända sitt liv till något man vill men aldrig riktigt upplevt?

Verkligheten kommer i kapp mig nu, allt vi gått och går igenom, alla vändningar och alla tankar. Jag försöker varje dag, varje sekund går 99% av min energi åt att överleva och hålla huvudet precis över vattenlinjen. Hur länge orkar man det egentligen? Jag förvånas varje dag över att jag fått uppleva ännu en, egentligen borde jag inte få det, jag orkar inte det....

Ekonomin är körd i botten trots alla försök att spara, alla oändliga försök att sälja saker och att inte köpa annat än mat egentligen. Hur blir det med julen, julklappar, tomten, känslan? Naturligtvis handlar inte julen om klappar men för barnen är det en ganska stor del hur gärna man än försöker lura sig själv och andra. Och känslan då, ja jag har i år snällt fått förklara för mina barn om varför deras farmor och övriga på den sidan valt bort dom, om varför deras välbefinnande inte betyder något om hon inte får styra och ställa.

Hur lätt var det inte att stänga ut sina egna barnbarn och säga till dom att ni betyder inget om jag inte får kontrollera situationen med Sanna. Att säga att dom som Sanna lämnat i spillror betyder inget för henne. Jag blir så bitter på henne och den sidan av släkten, hur kan man göra så här? Nu ska jag ärligt även säga att hon inte kan komma tillbaka längre, den dörren måste jag stänga för alltid då hon gång på gång nedvärderar och sårar mina barn. Ingen kan säga att hon inte fått chanser, för det har hon verkligen fått och jag var bara naiv och trodde på en människas förmåga till förändring.

Jag vill inte bli den människan som jag är på väg att bli, jag måste nog få hjälp tänker jag men vid försök till det så säger en röst till mig att sluta älta, livet blir inte bättre än så här! Är det konstigt att bitterheten smyger sig på?

Det minsta av saker påverkar mig och får skinnet att krypa, blodet stelnar och depressionsmonstret kommer springande. Jag vill vara en del av dagisverksamheten men verkar inte passa in, jag vill vara en hjälpande hand i skolan för Jordan och Madde men passar inte in där heller. Under alla otaliga försök så sitter fan själv på axeln och påpekar att jag redan misslyckats med ett barn, så varför försöker du ens med dom andra...

Madde och Jordan har verkligen hamnat i skuggan av Sanna i alla år och deras eventuella problem och eller behov kommer fram nu, alla på samma gång! Det känns övermäktigt och ensamt att ro alla i land så att säga. Detta får min flyktplan att blomma upp, försöker ivrigt att komma på en plan som ska lösa alla våra problem. Ska vi rymma, sälja huset, flytta utomlands och börja om, ska vi bara tyna bort eller fly? Det är inte rätt väg att gå, inte som vi mår nu men flykten är mer lockande än att gå på knäna eller drunkna.

Någonstans där inne finns viljan att åter resa sig, för min familj, för vår framtid men orken är borta och allt ligger på två personer. Vi har ingen backup, ingen släkt som finns där, inga vänner,,,bara ett stort inget.

Så, hur gör man?

Kram