Cornelia felicia

Jag vet verkligen inte hur jag ska tackla alla dessa känslor, hur ska jag tänka, känna och besvara dom...Hur får jag rätsida på något som hamnat så snett?

Vad pratar hon nu om tänker ni säkert och om jag ska vara helt ärlig så är det exakt vad jag också tänker. Hon lovade sig själv att inte fumla runt i mörkrets tankar något mer, hon lovade även att släppa in andra delar av sitt liv, inte bara "hon". Men "hon" är min dotter och har nästan förbrukat min sista energi droppe, hon har sköljt över mig som en storm men som aldrig lugnat sig utan bara tagit mer fart och gött sig på min energi och kärlek.

Jag känner otrolig ilska över vad hon förorsakat oss, alla lögner, alla trick och alla manipulationer hon utövat runt oss. Alla elaka ord som satt så djupa spår, alla handlingar och nu till sist det värsta av allt,,,narkotika och sexmissbruk! Vad har jag gjort, vad har vi gjort för fel?

Vad får mig att känna denna otroliga ilska mot mitt eget kött och blod, varför kan jag inte bara smälta och hjälpa henne genom att bara älska henne! Kärleken för henne finns och är stark men förrådd och dold av all svart sörja hon skapat....

Vi får lära oss att uppmuntra henne när hon väljer det rätta valet, småsaker som att komma hem när hon ska eller att ta ner tvätten men jag vill bara skrika åt henne, varför nu? Varför denna illusion? För jag vet, att detta är just en illusion, något hon vill att vi ska se så att hon slipper ta sin del av skulden för den är alldeles för tung att bära för henne. Hon vill inte bära sin del, bara leva för stunden och inte konfronteras med sina egna demoner som hon så flitigt har skapat och bjudit in i allas våra liv....

Vi har denna veckan varit till ett behandlingshem för Sanna, vi har accepterat det och hon ska flytta dit på måndag. Saken är den att hon själv vägrar, hon vart väldigt ledsen och nästan panikslagen vid själva tanken att flytta i från oss, sa hon! Men det var inte så, när det väl gällde så var det vännerna hon inte ville vara utan, för faktum är att hon inte får tillgång till sina vänner eller någon annan den första tiden på behandlingshemmet. Hon grät och sa, men jag vill inte vara utan mobilen eller mina vänner, er rör mig inte så mycket! Hårda ord men nu vet jag det jag så länge i hjärtat vetat. Sanna har lurat alla runt omkring sig och fått dom att tro att vi skulle vara några monster, jag blir så ledsen men känner att man får tro vad man vill för jag vet sanningen.

Jag orkar inte skriva ner allt just nu men jag måste tro på att vi en dag kan hitta en gemensam grund att åtminstone kunna se på varandra igen, jag bara måste tro...

Kram