På begäran...

Ett inlägg då, fast orken och energin är som bortblåst, begravd och för länge sedan flugit sin kos. Det finns säkert hundra sätt till att förklara denna bittra och frustrerande tid vi nu åter går igenom. Egentligen vet jag inte var jag ska börja, bebisen, Sanna, äktenskapet, familjen eller den annalkande sommaren.

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig totalt slutpumpad över allt som vi som familj har behövt ta i tu med under många år nu. Alla år av utfrysning, mobbing, släktbråk och detta eviga kämpande för att leva så "normalt" som möjligt. Jag drömde om Svensson livet och fick det för att sedan nästan förlora det flera gånger om genom livets och andra människor illvilja. Jo det är klart att en del dåliga val och felprioriteringar från min, vår sida har gjorts under vägen, men det har inte varit av annat än välvilja. Jag är ingen elak människa och vill alla väl, förlåter mycket även om det kan ta tid och anser mig ställa upp i alla lägen. Dock så har jag känt att det varit ensidigt alltför många gånger, blivit besviken och djupt sårad av mina nära. Det är hårda slag ett hjärta ska uthärda och man kan fundera på hur många slag man orkar ta innan hjärtat packar i hop och för alltid lämnar dig i bitterhetens spår. Nu är jag inte bitter, men varit i närheten kanske!

Sanna har skolkat, ljugit/ljuger, slår, svär och lyssnar inte alls längre på någon annan än på dom fosterhemsplacerade vänner med otroliga sociala problem hon har kvar. Värst är lögnerna som helt tar en på sängkanten eftersom jag aldrig kan veta vad som är sant eller inte längre. Vad är det som plågar henne då, ja om jag visste det skulle jag gå till världens ände för att hitta ett botemedel. Jag är även så förbannat trött på att leta felen i hemmet, för det är på det fokuset läggs just nu, det är frågor som om varför vi flyttat så mycket till vår relation när hon var bebis.

Varför så många flyttar, jo för Sannas skull, för att när hon föddes hade hon kolik och en vänlig skäl erbjöd sin hjälp med avlastning en natt i veckan. Från denna natt förlorade vi vår dotter eftersom det slutade med att vi aldrig hade henne hemma tillräckligt länge för att lära känna henne. Dessa vänliga själar, om man nu kan kalla dom för det med facit i hand lämnade aldrig tillbaka henne. Dom invaggade henne i denna falska vardag tills den dagen då hon inte längre visste vem som var hennes föräldrar. Mitt i allt detta stod då vi, två unga föräldrar och blev totalt manipulerade av människor som inte förstod vilken skada dom skulle komma att bidra till. Vi orkade inte stå i emot förens Madde kom och vi insåg hur vi skulle känna för ett barn, hur vi kunde känna för vårt barn, den djupa villkorslösa kärlek vi inte känt för Sanna. Vi insåg att vi var tvungna att fly för Sannas skull, bryta med människor som vi tillåtit tagit över hela vårt liv, så det gjorde vi! Det var det bästa vi någonsin gjort och kärleken till Sanna växte med tiden, hon är för alltid en av dom för närvarande, fyra djupaste kärlekarna i mitt liv. Det krävdes arbete för att ta sig dit men efterhand så är min kärlek till henne lika naturligt som att blommorna återföds varje vår...

Efter år av hjälp från psykologer så har jag lämnat detta bakom mig och fokuserar på framtiden med min familj, men en viss bitterhet gentemot dessa människor finns kvar i mitt inre och det måste jag nog lära mig att leva med. Resan har varit värd varenda tår och det är det enda som räknas. Jag förlorade en del människor som jag trodde visste allt men fann en otroligt älskad dotter, min kamp slutar aldrig även om jag ibland kan känna botten...

Åren efter har vi fokuserat på att bygga upp en hållbar grund och givit våra barn kärlek, förståelse och stöd i allt dom gör..

Andra flytten berodde på tillökning i familjen, dock inte långt och barnen behåll sina platser i skolomsorgen. Tredje flytten då, ja nu när bloggen är låst så törs jag väl berätta om vad som verkligen hände på området där vår lägenhet fanns. Sanna fick väldigt motvilligt sova hos en för oss känd vän, men kom hem mitt i natten, började kräkas och mådde dåligt. Jag kände i ryggmärgen att något hänt henne. Jag glömmer det aldrig, mamma någon har tagit på mig på ett sätt man inte får!!!!

Mattan rycktes undan efter alla helvetes år väntade nya, det förstod jag i samma sekund som jag hörde dessa ord från en 9-årig flickas mun. Natten tillbringades i telefonen med polisen och denna gång backar jag inte var det enda som gick i genom mina tankar, denna gång finns jag här och backar inte!!! Det var en helvetes tid med förhör, förhör och åter förhör, två rättegångar och mera helvete. Jag vet att vi bönade om hjälp från BUP men fick ingen annan hjälp än att göra hela situationen mycket värre. Vi gick till BUP och kom därifrån med höjd veckopeng till Sanna, och en dotter som helt och hållet dikterade vår vardag, fick vredesutbrott och var fruktansvärt elak mot alla i familjen. Tiden med den s k hjälpen från BUP var värre än rättegångarna och skapade ett monster. Vredesutbrotten har alltid funnits likaså den bristande empatiförmågan och dom emotionella problemen. En del har säkert sin grund i den starten vi fick, en massa hos dom "vänliga" själarna och en del i alla händelserna på vägen till idag.

Hur som helst ville Sanna inte tillbaka till området där allt hände och i panik fick vi tag i ett litet landställe, ett underbart ställe som för alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat. Barnen flyttades till en fantastisk byskola och livet vände, ett tag! Så länge vi gick med på Sannas alla krav så funkade allt. Så länge vi åkte dit hon ville, sa ja till det hon ville, åt det hon ville eller förbisedde hennes syskon så var livet toppen. När vi sedan sakta började inse att detta inte var normalt eller hälsosamt för någon av oss började ett nytt helvete. Att vända en 10åring efter år av styrande har visat sig vara en större kamp än vad någon av oss kunnat föreställa oss. Fortfarande så vill Sanna att allt ska cirkla runt henne och det är på hennes villkor livet ska levas, av alla! Får hon inte det så tar det hus i helvetet.

Vi kämpar för att behålla det normala i livet för dom andra barnens skull men hon finner alltid sätt att bryta upp allt positivt, säger själv att hon endast är där för att förstöra för alla. Jag vet att Sanna behöver hjälp och det är det som vi kämpar för nu!

Fjärde flytten var på nästan 5mil och var tvunget för att få arbete, vilket Magnus också fick. Femte flytten berodde på området vi först hamnade på, vi visste inget om Borlänge men fick bittert erfara det! På området var det ständigt bråk, slagsmål, sönderslaget glas, inbrott och människor som hotade barnen i lekparken. En ohållbar situation som var tvungen att ändras, så vi hittade ett drömhus, tog chansen och flyttade igen. Huset är vad vi alltid drömt om, rött Falu målat med vita detaljer, 6 sovrum i lugnt söderläge. Genom alla flyttar, skolor och dagis så har alla barnen funnit sig väl förutom Sanna som alltid skapat dramatik genom bråk med lärare eller med vännerna. Visst, vi har gått igenom mycket men allt vi gjort har vi gjort för vår överlevnad och barnens välbefinnande hur knepigt det än låter.

Nu utreds vi, och Sanna! Vi för att undersöka om vi gör rätt för våra barn och Sanna för ADHD, Autism, Aspergers alt känslomässig störning. Jag vet att vi gör rätt med våra barn, jag vet att vi älskar våra barn och har en otrolig förmåga att ta hand om dom, det får vi bevis på varje dag. Jag får kärleksfulla sms av Sanna, om hur underbar mamma jag är och om hur mycket jag betyder för henne, när hon lugnat ner sig! Så jag vet att vi gör rätt,,,men det gör det inte lättare att genomleva, det är ändå tungt!

Nu är det snart dags för bebisen att komma, han är så välkommen trots att vi inte hunnit njuta av varken magen eller graviditeten. Jag fick en fråga av en av Sannas läkare igår, en burdus och väldigt felplacerad fråga två veckor innan min BF. Oj herregud, och ni som ska få en till, hur ska ni klara det?

Vi har fyra barn varav tre klarar sig utmärkt och frodas som vilka andra barn som helst, vi har en som behöver extra hjälp och stöd under dessa knepiga tonår och med den bakgrund som hon har. Skulle vi inte klara av det så skulle vi inte ha detta, vi skulle heller aldrig bett om hjälp. Vi gör allt för våra barn och har alltid gjort. Visst kan ekonomin vara en aning ansträngd i bland, vi kan inte åka utomlands eller shoppa loss varje dag men vi har något som är mera värt än detta hur klyschigt det än må låta, vi har varandra, kärlek och tak över huvudet!!! Vi har även verklighetsinsikten, erfarenheter och mognad....

Bebisen då, ja två veckor kvar och det mesta ordnat mellan möten och annat rörande Sanna. Jag passade även på att hälsa på hos Madde och Jojje i skolorna vilket var uppskattat. Sanna ville inte! Nu väntar jag på slemproppar, vattenavgång eller värkar men inget ännu. Vi väntar även på våren och sommaren, på promenader och fikastunder i det grön, på bad och semester!!

Avslutningsvis så vill jag bara säga att jag är så kär i min man, jag älskar honom så innerligt och ärligt att det i bland är svårt att andas utan honom. Jag hoppas att vi har varandra för alltid och att vår kärlek även klarar detta hinder.

Kram