Funderingar om S

Jag pendlar mellan hopp och viss förtvivlan i vår saga om S och nu är vi i processen bakåt igen. S vill bestämma när, var, hur och om hon har lust att delta i skolan eller gå på dom lektioner hon känner för. Går det inte som hon vill så har hon tusen ursäkter till ogiltig frånvaro eller om det inte passar henne så reser hon sig upp och går från lektionen bara. Allt är lärarens, kompisarnas eller som nu sist rektorns fel till varför hon mår dåligt. Nu hör det ju tull saken att rektorn tröttnat på hennes beteende och stannat henne ett flertal tillfällen i skolan, sagt till henne att respektera skolans regler om rökning och inte röka på området. Hon vill inte lyssna utan menar att rektorn är dum mot henne, han är oförskämd och riktar alla kommentarer direkt till henne. Musikläraren hade också varit dum så den lektionen hade hon bara rest sig upp och gått i från, typiskt sätt för henne. Hon har även inlett nästa fas vilken alltid kommer efter att inget annat att slippa lektionen efter mycket frånvaro hjälper, nämligen att gråta på lektionerna så att läraren skickar hem henne. Problemet är att hon som i fredags hade öppnat munnen lite väl mycket igen och kunde inte ta konsekvenserna för detta, dom arga vännerna! Så hon skickar massor med sms om att hon är så ensam i skolan och alla är dumma mot henne, hon vill åka hem. Som vanligt när läraren skickar hem henne så åkte hon till en kompis och därifrån hem till en 24årig killes fest....

Nu kanske många går på dessa ritualer men det gör inte jag längre! S har ett inlärt beteende och vet precis hur hon bäst lurar människor runt henne. Det som är ganska intressant är att hennes egna vänner för länge sedan tröttnat på detta och hon kan inte lura dom längre. Hennes gamla vänner har sedan länge tagit avstånd och talar ofta om för henne att skärpa sig.

Detta med att ta ansvar, ta konsekvenser för sina beslut och handlingar är inget hon vill kännas vid men det är något som man måste lära sig när man är 15år. S är väldigt högljudd, skriker, är väldigt oförskämd till alla som ens försöker sig på en diskussion. Ser hon ens en strimma av att samtalet kan sluta med att hon tvingas till ansvar så sticker hon fortare än vinden.

Jag trodde under en lång period att den rätta vägen var att låta S få allt hon vill, bestämma var och om vi skulle åka någonstans, vilken mat vi skulle äta , när vi skulle äta, vem vi skulle träffa och var vi skulle tillbringa vår semester. Hon bestämde allt och bestämde alltid tvärtom vad hennes syster ville. S har ju alltid fått som hon har velat, både från släkt,vänner och av oss då vi verkligen trodde att det var så det skulle vara. Nu vet vi bättre men chansen att förändra ett sådant invant beteende är verkligen näst intill omöjligt, särskilt när många runtom fortfarande tror att det är den rätta vägen.

Det var det jag vill få bort från mitt hjärta angående detta ämnet!


Kram