Det nya året

Nyårsafton då! Idag har jag varit förlovad i 19år, hm jag hoppas verkligen att vi får många fler men om jag ska vara helt ärlig så är energin helt uppslukad av S. Vi är totalt maktlösa och helt slutkörda av ett hemsk beteende, dålig attityd och rädsla över vad hon kan göra mot sina småsyskon. Jag känner att ingen förstår oss, om hur vi verkligen har det! Vi lever som på nålar tills nästa utbrott och det värsta av allt är att hon skrattar när hon under sina utbrott lyckas såra någon av oss med ord eller genom att skrika högt så att ingen får ro. Något som hon verkligen njuter av, hur sjukt det än verkar låta så är det av när hennes småsyskon blir rädda eller gråter i hennes framfart.

Tecken på onormalt beteende har funnits länge, som tex på dagis när S oftast krävde all uppmärksamhet och gärna lät både sin syster och andra kamrater vara utanför. Det påpekades ganska ofta att hon var en kaxig liten tjej från personalen på dagis men jag sköt bara undan det som mitt fel, vårt fel och gömde det. Nu påpekar andra ungdomar och vuxna att hon ofta upplevs som kaxig. Hon drömmer om att knivhugga andra människor, om våld och död! Detta kan inte vara ett normalt beteende från en blivande 15årng, och detta kan inte var mitt eller vårt fel. Något som skrämmer vettet ur mig och som samtidigt gör mig frustrerad och arg är det faktum att hon ofta och gärna lägger på en mild, trevlig och normal bild utåt till vuxna, vaggar in dom i någon falsk bild av en underbar och problemfri tonåring. Ingen ser den riktiga bilden, den hemska bilden av en manipulativ och farlig tonåring med ett onormalt beteende.

Jag minns så många gånger när hon var liten hur hon redan då manipulerade, tjuvnöp, slog och puttade sin syster när hon trodde ingen såg. Jag minns att jag tillslut var så rädd att lämna henne själv med någon mindre, än mindre ensam med hennes syster att jag undvek det till varje pris.

Under hela hennes uppväxt så har vi försökt att hitta saker att berömma henne för men hon tycks inte vilja ta in något som kan tas positivt. Hon vill inte ha beröring om det inte innebär någon form av belöning, helst i pengar! Hon har även vid något tillfälle sagt att det finns bara en anledning till hennes spontana kramar, att få igenom en vilja eller att få pengar. Det gör mig hemskt illa i hjärtat och allt beteende den senaste tiden gör det svårt att förlåta och glömma, vilket ska vara det mest naturliga att göra med sina egna barn. Jag älskar henne men jag har svårt att se henne utan att det gör ont inombords och klumpen i magen är stor, svart och slukar mig hel.

Vi kämpar oss tokiga och vill att hon ska vara en del av helheten i familjen, men jag tror inte att det går förrän hon får den hjälp hon behöver. Dom ständiga bråken om redan fastsatta regler som inte kan ändras, om skolket, om att hjälpa till hemma, om rökningen, om knarkande kompisar, om destruktiva vänner, om dom flera timmars utbrotten där det mest aggressiva beteendet visar sig och skrämmer slag på dom små....

I mitt inre undrar jag vart vi ska gå om det vi hittills gjort inte hjälper, om hjälpen återigen blir felfokuserad, om hon återigen lyckas manipulera sin vuxna omgivning....

Kram och gott nytt år mina vänner