Ok, sitter här igen då, vid köksbordet med en kopp varm choklad i handen och tittar ut över ett snövitt landskap där bara tomten saknas för ett fullständig julkort! Nej, skulle inte tro det, jag tittar ut på gröna stora tallar, regn och en omblommande rododendron och dagens datum är 7/11-11.
I morse pratade dom på radion om hur det vid detta datum förra året hade varit snöstorm, kallt och juligt! Något måste vara väldigt fel eller kan det vara så att eftersom det svenska folket enligt olika undersökningar har blivit än mera deprimerade, så gör vädret bara en spegel av vårt inre?
Säga vad man vill men nu vill jag verkligen ha snö, glada pulkaåkande barn och föräldrar, varm choklad, ostmackor och jul överallt. Jag vill spela busungarna med jag såg mamma kyssa tomten, jag vill snegla åt glöggflaskorna utan att känna mig som en enstöring.
Tänk om jag fick styra världen utifrån vad jag vill, låter det egoistiskt? Kanske men jag är en omtänksam person även om jag värnar om min egen familj först. Jag glömmer aldrig den lilla människan och anser mig vara snäll faktiskt. Det är möjligt att jag alltför ofta glömmer att jag faktiskt har vissa bra egenskaper eller låtsats om att dom inte finns av någon konstig inneboende anledning. Jag kom på ett strålande exempel igår när jag med femte migränanfallet under en tvåveckorsperiod var tvungen att baka färdigt pirogerna jag redan före anfallet hade påbörjat. När jag bakat färdigt och stoppat in dom i ugnen så såg dom verkligen fantastiska ut, goda, fina, gyllenbruna med sesamfrön på. Då slog det mig att även jag kan lyckas med något ibland, denna gång "bara" med piroger men ändå! Så vad händer, dom smakar inget vidare och degen var mastig och stor. Kanske var det min självkritiska sida som visade sig men tanken var bara, men det är klart, hur kunde jag inbilla mig något annat än ett misslyckande?
Jag måste jobba med mig själv igen, jag måste komma i håg vad terapeuten sa när vi genomförde KBT terapin. Det jag mest kommer i håg var att jag skulle föreställa mig en situation eller en bild som ger mig en avslappnad känsla. Jag valde att inom mig bygga upp en strålande vårdag när snövattnet kommer från bergen med en väldig fart, blandar sig med den lilla bäcken och ger den liv. Färgerna är starka av vitsippor, vårluft och gröna knoppar överallt! Där mitt i allt liv flyter ett ensamt kvarglömt höstlöv fram. Jag tar alla mina problem, plågoandar och kritiska tankar lägger dom på lövet och låter allt bara flyta bort.
Det känns svårt att lägga vabbdagar, egen sjukfrånvaro och en nära arbetslöshets period på lövet bara! Men jag måste försöka för oron om allt gräver ner mig och gör mig svag igen, det hela ger liv åt mina självdestruktiva tankar. Det finns ju så mycket att glädjas över! Jag har ju underbara barn, en kärleksfull man, ett fint hus osv men varför är det då så svårt att bara vara glad?
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar