Trist

Så var det ett tag sedan igen, men lusten till orden har inte funnits och allt känns faktiskt väldigt trist! Hösten brukar vara min favorit men nej, inte i år. Jag bävar för dagar med solsken och känner ingen ro i varken kropp eller själ, kanske man skulle dra på sig ännu mera lån och bara sticka i väg långt bort förbi horisonten. Mina tankar är inte rationella som ni hör men nu är det så tungt att överhuvudtaget ta ena benet framför det andra. Jag vill ha långledigt, jag vill känna mig normal, jag vill orka, jag vill, jag vill! Vikten har skenat över sommaren, motionen har det varit noll av, förhållandet står på paus och pressen på jobbet är övermänsklig. Jag ska jobba som en dåre och täcka upp för alla nollvick, dessutom så ska det planeras in varje detalj av mina skift för då passas det på att göras saker man annars inte har tid med. Hur fasiken ska man orka med allt detta för att i nästa sekund få höra att anställningen snart är över och timvickarlivet drar snart i gång. Jag får inte räkna dessa år som mer än erfarenhet utan ska bara se mig som en gratis jobbare som får ta all skit, men visst det låter ju jättevackert med erfarenhet eller? Jag önskar verkligen att det räckte med det i en arbetsgivares ögon men det enda som räknas är LAS-dagar vilket det alltså ska finnas 720st av, under en tidsram av högst 5år och du får inte ta med dom över kommungränserna. Efter 5år försvinner dom och du måste börja om eller om du gör som jag och flyttar över kommungränsen så nollas du automatiskt!

Under ett par veckor har jag försökt att förklara läget för min chef men som aldrig har tid att prata, har hon mot all förmodan tiden någon gång så är det bara för att höra om jag kan byta avdelning till nästa som behöver extra hjälp! Jag är så förbannat trött på detta nedvärderande sätt för arbetsförmedlingen att få arbetslösa att försvinna i siffror under en period, alltså dom gömmer mig i statistiken. Jag är driven så långt ner i skosulorna att jag inte ens känner mig förtjänad av hundskiten jag trampat i.

Jag undrar verkligen över hur min framtid ser ut egentligen, kommer jag tillbaka till början av helvetet med timvickande, stress, dålig arbetsmiljö och som ett naturlig del av detta även sjukskrivning igen. Är detta min framtid? Jag önskar att jag hade en briljant lösning och orken att kämpa i denna motvind, kanske t o m starta eget eller helt bryta upp från vården och göra något annat!

Nog om det, Sanna har nu bytt skola och verkar gilla den nya. Hon trivdes inte med den inriktningen eller skola hon först valt till sjuan och även om jag alltid sagt att man måste göra sina val noga och sedan stå för dom, insåg även jag att det inte skulle gå så bra om hon stannade. Så sagt och gjort, ringer till den skola som hade den inriktningen hon var intresserad av och fråga om dom kunde tänkas sig ännu en elev vilket inte var något problem. Följde henne dit i går och hade möte med rektorn, en stor man med en brytning på norrländska, en man som ingav respekt bara av handslaget! Det uppskattar jag faktiskt då barn och ungdomar måste känna respekt för en man i rektorsposition men även se att han är rättvis och uppmärksam vilket tiden kommer att få utvisa. Efter skolan slut så hade jag en gråtande Sanna här men det var inte för skolan som jag först trodde, nej det visade sig att flickan och pojken som omkom genom den tragiska tågolyckan i Horndal var hennes vänner. Det blev en turbulent dag med mycket tårar och frågor som jag inte kunde besvara, för vad svarar man på varför? Det enda jag vet med livet är att det tar och ger, men man får aldrig välja ordning!

Madelen har det verkligen bra på nya skolan och hon är enormt duktig. Dock så är hon en person som tar familjen problem på sina axlar och försöker ständigt lösa allt. Hon vill inte göra någon ledsen och får ofta ta skit från släkten när övriga beröms i mycket större utsträckning. Hon frågar ofta varför en del i släkten inte tycker om henne lika mycket som dom andra barnen och vad svarar jag på det? Jag vet inte varför det kan tyckas verka så på små kommentarer som låter väldigt elaka. Det är sällan hon får beröm eller liknande medan ofta när det handlar om storasysters fadäser så hör det till! Det måste vara tungt att fundera över dessa saker samtidigt som man tar världen på sin rygg, eller jag vet att det är tungt för jag satt i samma båt under hela min barndom. Jag vet hur det känns att vara utanför. Därför har jag lovat mig att aldrig tillåta dessa människor ta för stor plats i våra liv och inom dessa väggar behandlar vi barnen med samma respekt och dom älskas lika mycket, oändligt mycket!

Nej, städning, tvätt, pajbakning och mycket kramande på barnen ska göras nu,,,om orken infinner sig så ska dom första tre sakerna även göras,,,kanske!

Kram