Livet, hösten och alla lingon

Då är faktiskt hösten här, jo det är sant! Löven samlas runt gräskanten, små guldklimpar i skogen och lingonen mognar i samma takt som känslan av att härligt höstmys sänker sig över mitt älskade Dalarna. Det finns egentligen bara ett problem med hela denna sköna bilden, jag är så otroligt omotiverad till allt! Jobbet är inte roligt längre, städning som annars tröstat mig gör mig bara tokig av uttråkning, maten smakar inget bra längre men jag äter alldeles för mycket ändå, godismonstret har tagit över mitt liv och slutligen, mitt "lilla" problem blir bara större och svårare att greppa. Jag har ingen att prata med om det, ingen jag litar på och jag vet inte vad framtiden kommer att föra den.

Jag är ju en grubbelmänniska och blir irriterad över andras sätt att öppet kritisera hur andra inklusive oss väljer att leva sina liv. Är det något jag inte tål så är det detta, kritisera gärna men håll det för dig själv!

Jag är ingen social människa och jag är ganska trött på detta hyckleri en del sysselsätter sig med, man säger en sak, brer ut sina kommentarer och åsikter om andras sätt att leva, över deras val men i samma veva törs dom inte sedan stå för dessa åsikter när det väl gäller. Jag är besviken och ledsen att behöva inse att människor fjäskar och fortsätter springa hundra varv runt en och samma person som dom sedan bakom ryggen förbarmar sig över till andra. Jag är även sjukt trött på människor som glorifierar sig själva som föräldrar, vänner osv men som i själva verket inte alls är så gudomliga som dom utger sig för att vara, dock så är dom evigt villiga att ständigt fälla dumma kommentarer om hur allt borde vara! Jättekul om dom hittat den gyllene vägen genom livet, grattis till dom och lycka till om det är en falsk perfektion ni eftersökt. Personligen så tror jag inte på denna bilden, den existerar inte, möjligen en illusion av den. Jag gör fel varje dag, jag väljer fel många gånger och kommer att fortsätta med det för jag är verkligen ingen perfekt människa, men jag har aldrig någonsin hävdat det heller! Mina barn har inga sysslor men jag ber dom om hjälp, dom har heller inga fasta sängtider men lägger sig när vi säger till om det, naturligtvis inom rimliga gränser. Läxor görs varje dag och visas upp inför oss men inget nötande i oändliga tider. Vi har ingen stående barnvakt och tillbringar övrig tid med våra barn, vi jobbar heltid båda två men gör vårt bästa för att göra saker med barnen. Vi har ingen lyxbudget men försöker så gott vi kan. Detta är vårt sätt att leva och vem har rätt att kritisera den? Jag anser nog att man ska se över sin egen livssituation innan man börjar att blanda sig i andras. Jag skulle vilja ge mina kära allt dom behöver och allt dom vill ha, men jag är bara en människa. Visst har man varit nära att i tanken ta ett lån bara för att ge dom en utlandssemester eller dyra kläder, men det går inte bara!

Jaja, nu har jag ventilerat det problemet som egentligen inte är ett problem bara ett irritationsmoment som jag måste bortse från. I övrigt så är väl den låga eller obefintliga motivationen i mitt liv problemet, inget är ju roligt bara drygt och jobbigt! Ibland så vill jag bara ta bilen och köra utan att stanna för att se vart det tar stopp, eller packa i hop hela familjen, flytta till ett främmande land och plocka kokosnötter dagarna genom.Nu kanske någon tror att jag tröttnat på min man och det liv vi lever, men det är inte så, jag älskar honom och allt jag delar med han men frustrationen över bristen på livsglädjen gör mig tokig. Jag tror att jag vet varför det känns så här men återigen, inget jag yttra ett ord om här men jag vill verkligen bara skrika ut det.

Kram