Av en händelse så snubblade jag förbi en blogg idag som handlade om att kämpa sig förbi en svår sjukdom, att inte ge upp! Jag måste erkänna att jag inte riktigt är med i berättelsen med rent hjärta, personen som det handlar om är en person som en gång fanns i min närhet. En person som inte var så nära men som jag ändå hade ett visst förtroende för. Jag vet nu att det förtroendet var bortkastat och vänskapen bara var en inbillning. Dock så önskar jag ingen hennes öde och jag är mycket imponerad över hennes vilja att leva trots att många hade givit upp sedan länge. Jag känner mig ganska ödmjuk inför att livet är så skört, över hur det på en sekund kan vändas upp och ner, kanske till och med bara upphöra. Nu vill jag inte att detta inlägg ska handla om personen i fråga, om hur det var och om vem som sa vad nej om vad man faktiskt kan göra om man bara kämpar. Visst låter det enkelt, kämpa bara så blir allt bra, då blir du en hjälte och alla hyllar dig till skyarna klappar dig på axeln och fortsätter sina liv. Det är inte så enkelt som att bara kämpa vare sig det gäller en dödlig sjukdom eller om som jag ur en svår depression som faktiskt nära på tagit mitt liv. Nej det är inte synd om mig, verkligen inte men som sagt det handlar om att kämpa. Det här med kämpa som inte är så lätt handlar nog mera om att finna styrkan i små saker, i vänner, i det skyddsnät som en människa har rätt till, som borde vara en självklarhet. Där hittar man styrkan att kämpa, men om det bara handlar om att börja kämpa utan styrkan i botten då är det meningslöst, du kämpar då emot ett oövervinnerligt mål. Jag kämpar, varje dag även om jag inte kämpar mot en dödlig sjukdom med kliniska ögon sett, så kämpar även jag. Min familj är min styrka som ger mig en anledning att kämpa, dom är en källa till glädje och dom dagar som är svårast tar dom mig igenom. Jag hade hoppats att vårt skyddssystem hade bestått av flera, av dom som ska finnas där när man verkligen behöver dom, dom som inte ger upp hoppet om dig och dom som tar dig i sin hand och leder dig när vägen är svår att se. Inte så mycket för min del men för min familjs, dom har också gått igenom ett helvete, dom hade behövt någon att hämta styrkan ifrån, någon som dom hade kunnat få hålla i handen. Jag önskar att människor hade trängt igenom alla dom väggar vi byggt upp för att skydda oss från människor som faktiskt satt sig själv framför att räcka ut en hand och säga, kom vi går tillsammans, då är vi varandras styrka....Jo, jag är sårad över det och som människa glömmer jag aldrig men lär mig långsamt att förstå och acceptera och någon gång kanske förlåta. Nu gled jag från ämnet och in i mitt igen när allt skulle handla om att kämpa.....
Jag fortsätter att kämpa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar