Tröskel

Jag tänkte börja skriva igen man jag kan inte lova att det blir kontinuerligt! Först får jag be eventuella läsare att ignorera det som skrivits tidigare och jag ska försöka att inte hamna så långt "ner" i mina inlägg. Tiden som varit har väl inte varit så glädjefull och har verkligen testat sina gränser. För det mesta så känns det som om jag inte riktigt finns på riktigt, att man lever fast ändå inte! Svårt att förklara förståeligt men när jag var liten så hade jag ett dockhus typ Lundby tror jag det heter, hur som helst så tänkte jag mig att jag levde därinne och någon lekte i sin tur med mig. En utomjordisk upplevelse eller mera känsla! Vad det beror på vet jag inte, jag har nog alltid känt så, kanske ett sätt att skydda sig från andra känslor eller minnen. Jag går till en psykolog för att reda ut en del och börjar förstå vad folk menar med att börja från början, att dra upp minnen och känslor från förr, då och nu...Minnen kommer från ingenstans och efter ett samtal med psykologen så är jag helt slut och ännu mera förvirrad. Jag inser att jag måste göra detta och verkligen fullfölja det.

Vardagen för mig nu då, ja ett virrvarv av känslor, av en massa gråt och extremt sentimentala utbrott, av tankar på katastrofer i världen, i livet, i min närhet. Dom senaste månaderna har varit fyllda av katastrofer, bränder, den i somras här i Dalarna, av utbrotten av Ebola, av släktingar som svävar mellan liv och död pga en tragisk olyckshändelse, av unga människor som dör i bilolyckor, drunkning osv. Världen är fylld av brott, av misshandel, mord, krig och våld. Det har nog alltid varit så här i världen, mer eller mindre iallafall, men jag känner det mer intensivt nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Detta beror säkert på mina samtal men även för att världen faktiskt har blivit grymmare. Människor tappar sin tro på det goda och på varandra. Med detta "sagt" så får jag lov att inse att världen inte cirklar runt mig bara och att jag som enskild individ bara kan ta på mig min del av dom bidragande svarta hålen i världen. Jag kan bara försöka vända min del till det bättre. Så, det är vad jag sysselsätter mig med nu, det är min vardag!

I övrigt så fyller jag dagarna med vår nya familjemedlem som bidrar till en skön känsla, till promenader och kärlek. Vi är numera med hund, en liten Jack Russel som fått namnet Maja. Hon är valp med allt vad det innebär men även en källa till glädje som uppväger detta kiss och bajsande inne grejen. Barnen går i skolan även om det för någon är mera krångligt än för andra. Vi kämpar med detta kan jag säga, även om det för det mesta är i uppförsbacke. Jag/vi hittar för det mesta strategier runt dessa backar men inser mer och mer att vi får acceptera att vi har det vi har och så är det.

Jag är fortsatt sjukskriven och vet inte ett dyft om framtiden, ställer frågor men får inga svar, inga jag förstår iallafall. Det brukar vara ett abrupt slut på en sjukskrivning och med det så ställs man åter på prov om att klara av den sociala biten, att ta tag i sin framtiden, kanske bra, kanske inte! Det kanske låter apatiskt men mitt fokus är inte på att jobba, utan på att hitta sätt att leva. Ta dagen idag idag och lämna dagen imorgon till imorgon.

Så nu då, nu hoppas jag på att den höga tröskeln till bloggens nystart, till inläggen har överkommits och att den blir mer fokuserad på den ljusare sidan även om den mörka får en del.....