Listan

Allt började med en lista! En lista från behandlingshemmet Cornelia. På pappret stod det med svarta bokstäver vad Sanna kommer att behöva under sin vistelse där. Jag tog listan och tänkte bara, inga som helst problem eftersom allt fanns..

Jag öppnade dörren till hennes rum och kände hennes doft, såg den röra hon så demonstrativt skapat innan hon åkte. Jag kände ingen saknad, bara skam över att jag låtit det gått så långt. Massor med kläder på golvet, damm i drivor, nagellack på vägg och golv, stora hack i golvet, skrivna fula ord på väggen, och lukten, den äckliga unkna mögliga lukten,,fy!

Jag har den senaste tiden sagt till henne att eftersom hon helt struntar i rummet så får hon stänga dörren och att jag vägrar gå in, ingen av oss gick någonsin in dit. Lukten spred sig i hela huset när hon öppnade dörren och det luktade av henne. Jag vet inte vad lukten kommer från, jag hittar inget som visar vad det kan komma i från.

Väl därinne med öppen balkongdörr letade i i röran efter allt på listan, nya kläder hon fått, kläder hon fått ärva av släkt och vänner os v men hittar bara tunna nedvärderande kläder. Det finns hål i nästan allt och nya jackan till regnstället fanns inte någonstans, inte heller dom fina hela kläderna hon fått den senaste tiden. Vi vet inte om hon sålt dom, gett bort dom eller bara slarvat bort dom, förmodligen lite av allt. När jag jag tänker efter så har vi aldrig vågat säga emot henne när det kommer till kläder, vi har inte bara vågat sätta ner foten och sagt i från till dom alltför avslöjande kläderna. Vi har låtit henne gå i kläderna och accepterat att hon styrt oss i ett järngrepp.

Jag tittar på listan och inser att vi inte kommer att fixa detta, jag gråter och får panik, hur ska vi råd till detta på bara ett par dagar? Kläderna hon måste ha kommer att kosta oss flera tusen kronor. Ilskan över vad hon satt oss i och sig själv byter av med paniken över hur vi ska få tag i dessa pengar. Jag vill inte prata om hur men nu har hon det hon behöver.

Jag är så arg och bitter över allt hon ställt till med, alla tusen problem hon satt oss i och lögner...Bitter över det faktum att hon stulit minnena från både denna sista graviditet och de första 6månaderna av Max liv, allt har bara varit ett virrvarr av lögner, rättegångar och allt annat strul. Hon har ätit oss inifrån och ut, vi är inte ens ett skal längre....

Vi var till Sanna i helgen för att hälsa på och besöket vart lyckat, som veckan före även hade varit! Vi fikade med tårta eftersom det är Maddes födelsedag den 17okt, jag tänkte att hon skulle få känna sig delaktig fast hon inte finns i vårt hus med oss i dagsläget. Jag är väl medveten om att Sanna aldrig brytt sig när någon i familjen fyllt år tidigare, spelar ingen roll vem eller vilken ålder, jämt eller inte så har hon inte visat någon omtanke. Vi är vana med detta från henne men nu är vi inne i en förändringsprocess och jag ville göra henne delaktig under tvång för att visa att vi bryr oss om varandra, om det så bara är att närvara under en födelsedag. Besöket fortsatte positivt och vi hade med oss ett vinterställ som hon vart glad för, visade mer glädje av någon märklig anledning när hon såg prislappen som var fyrsiffrig, fast den var på rea. Vi har våndats över alla klädinköp vi varit tvungna till,,och jag mådde verkligen illa av hennes reaktion över priset! Släppte det dock och fortsatte besöket med kortspel. När besöket var över och vi skulle säga hej då kom Sanna med ett brev som hon ville att vi skulle posta,,,hörde med personalen så att det var ok, vilket det var. Jag fattade misstankar när ja såg vem brevet var till, en över 10år äldre man. Brottades länge med mitt samvete om jag skulle öppna eller inte men beslutade mig för att lyssna på magkänslan och öppna det. I brevet stod det att tjejerna lyckats smuggla in en mobil i huset och Sanna bad i brevet om pengar att fylla på mobilen när en av dom andra tjejernas mamma fixat ett simkort till Sanna. Första tanken var,,,vad gör hon, och var allt bara ett spel? På behandlingshemmet finns en tjej som har skyddad identitet, det finns otroligt svår problematik runt dom intagna och därför råder absolut stängt mobilförbud. Sanna har dyrt och heligt hållet upp fasaden av att vara en mönstertjej och absolut inte överträda några som helst gränser, särskilt vad gäller mobiler. För någon utanför kan detta verka vara en petitess och med tanke på vad Sanna gjort den senaste tiden så är det också det för oss. Men det är otroligt allvarligt för personalen och för grundtryggheten för dom andra tjejerna, det är faktiskt livsviktigt att detta förbud upprätthålls. Det märkligaste med hela brevet var ändå att Sanna undertecknat brevet med, din dotter!

Släkt runt om oss förstår inte hur allvarligt det har varit, hur djupt vi sitter fast och jag har t o m fått höra att jag inte ska vara så negativ, rycka upp mig!!! Fy, jag vill bara skrika ut, stöd mig, hjälp oss,,,var är ni?
Vi har även släkt som en gång i tiden nästan utplånat oss genom att nedvärdera, minimera och förlöjliga oss. Dom tog vår dotter och vägrade ge tillbaka henne, dom tog vårt liv slängde det på backen och körde rakt över det. Vi lyckades fly i sista stund och har sedan dess ägnat oss att bygga upp det vi har i dag. I över 10år har det pågått och nu när vi har problem med Sanna insåg dom att det fanns en svag punkt i muren och försöker med alla medel rasera den igen. Jag är bestört, jag är förvånad och skräckslagen för hur släkt egentligen får bete sig och insåg i går kväll att vi måste bryta banden helt med dessa människor. Det sårar mig så oerhört att se Magnus så ledsen och besviken på sin familj, att stå helt ensam utan stöd från dom som ska finnas där vid honom. Ännu värre är egentligen att han hela tiden sagt att det kommer att bli värre, jag känner dom säger han gång på gång.....Dessa vuxna människor beter sig som monster och ignorerar helt våra övriga barn, inte ett ljud på alla år.

Nu vill jag ta mig till det positiva, för hur jag än känner och vad som än hänt så finns det en vändpunkt i sikte, frågan är bara hur många hinder det finns på vägen dit?

Sanna mår mycket bättre, hon får lära sig strikta regler och tydliga gränser, hon är helt kapad från allt dåligt inflytande från "vänner" och släkt. Hon måste ta hand om sig, hon måste ha hela kläder som inte visar för mycket hud, hon får lära sig att respektera sig själv för att i slutet av behandlingstiden även lära sig att respektera andra runt henne. Helt fokus på henne och på hur man skapar bäst förutsättningar för sin framtid, hur man lever helt enkelt!

Vägen är lång, mycket mycket lång.....


Kram